Norrland får ta smällen när Sverige ska utöka elproduktionen. Naturen tas i anspråk och värden exporteras medan kostnaderna stannar, skriver ”glesbygdsdivan” Carina Henriksson.
DEBATT. Kolonialism handlar inte bara om soldater och flaggor – den kan ta formen av gruvor, infrastruktur och osynliggörande, med hänvisning till ”nationellt intresse”. Det sker här och nu.
I Kiruna flyttas en hel stad. Hus demonteras, kvarter ritas om, minnen packas i kartonger. Men frågan är inte bara var byggnader ska ta vägen – utan vem som får offras för utvecklingens skull.
Samtidigt beviljas gruvbrytning intill Vittangiälven – byns livsnerv och en av få ännu outbyggda älvar – trots lokala protester. Argument som att ”det bor ju inte så många där” visar på kortsiktighet och ansvarslöshet. När vatten förgiftas hotas bär, svamp, grödor och djur och människors möjlighet till självhushåll urholkas. I tider då krisberedskap diskuteras i skuggan av krig i Europa blir frågan om lokal försörjning ännu mer akut.
Beslutet om grafitgruvan i Nunasvaara/Njunisvárri drabbar samiska renskötare, tornedalingar och bofasta familjer – människor som brukat dessa marker i generationer, långt innan staten drog gränser och formade identiteter.
Kulturarv är levda praktiker, språk och kunskap. Och historien upprepar sig.
Under 1900-talet dämde vi älvarna i norr för industrialisering. I dag producerar regionen merparten av landets vattenkraft, men möts av orimligt höga och skenande elpriser. I ett subarktiskt klimat är värme inte en valbar konsumtion. När elproducerande regioner saknar garantier för rimliga villkor blottläggs en obekväm sanning: Norrland behandlas fortsatt som en resurskoloni. Naturen tas i anspråk, värden exporteras, kostnaderna stannar.
I dag sker samma mönster i den gröna omställningens namn: batterimineraler, ny industri och infrastruktur pressas igenom med ”nationellt intresse” som argument. När regeringsbeslut tillåts gälla omedelbart trots överklaganden urholkas rättsstaten. Människor och livsmiljöer blir förhandlingsbara. Amnesty kallar detta kolonialism i modern form: mänskliga rättigheter sätts åt sidan när ekonomiska och statliga intressen prioriteras. Kolonialism som byter språk – inte logik eller konsekvenser.
Vi behöver:
- Regional elpriskompensation som ger rimliga villkor.
- Stärkt lokalt och urfolksbaserat veto i tillståndsprocesser.
- Reform av elmarknaden där försörjningstrygghet, klimatansvar och regional rättvisa väger lika tungt som lönsamhet.
- Resursrättvisa: skatteintäkter och värdeskapande från naturresurser bör återföras till det lokalsamhälle som bär konsekvenserna.
”Nationellt intresse” får inte bli en frisedel för att åsidosätta mänskliga rättigheter.
Människor är inte uppoffringsbara resurser. Samiska, tornedalska och bofasta liv är inte randanmärkningar i en nationell kalkyl. Kulturarv är inte en kostnadspost. Vatten är ingen förbrukningsvara.
Det här är inte hållbar omställning – det är konfliktmineraler och kolonialism i grön förpackning. När rättigheter förhandlas bort, politiken brister och juridiken tappar modet måste någon annan bära sanningen.
Det är här konsten, kunskapen och civilsamhället behöver träda fram – inte som dekoration, utan för att synliggöra det som annars reduceras till fotnoter i en dom eller staplar i en utredning. Konsten kan göra statistik till kropp och paragrafer till erfarenhet – och påvisa hur allt lämnar spår – i landskapet, i relationerna, i generationerna.
Kolonialism är inte historia. Det är ett arbetssätt. Frågan är inte vad som byggs –utan vem som offras, och vem som förväntas bära tystnaden.
Frågan är inte om Sverige ska ställa om – för det behöver vi.
Frågan är om omställningen ska bygga på mänskliga rättigheter –eller på ännu en generation som får betala priset.
Sorg som inte får sörjas går i arv. Men det gör också motstånd.
