Det stora näringsproblemet i Sverige är inte att barn och ungdomar får för lite kött utan att de får för lite grönsaker, frukt och baljväxter. Det skriver riksdagsledamöterna Rebecka Le Moine och Camilla Hansén (MP) som också efterfrågar mer kunskap och mindre alarmism i skolmatsdebatten.
DEBATT. Den senaste tiden har det talats en del om näringsbrist, järnbrist och hungriga skolbarn. Som om svenska skolor plötsligt börjat servera undermålig mat. Låt oss ta ett steg tillbaka.
Om vi ska prata om barns kostvanor kan vi börja med vad Livsmedelsverket faktiskt säger. I undersökningen Riksmaten Ungdom, där drygt 3 000 elever deltog, framgår att svenska ungdomar äter alldeles för lite frukt och grönsaker. I genomsnitt knappt 250 gram om dagen. Rekommendationen är 500 gram. Färre än en av tio når upp till den nivån.
De flesta äter grönsaker men bara runt 150 gram per dag. Tjejer äter mer än killar. Ungdomar med högutbildade föräldrar äter mer än andra, därför blir skolluncherna en del av skolans uppdrag att utjämna skillnader mellan barn från olika uppväxtförhållanden. Skillnaderna är tydliga. Det stora näringsproblemet i Sverige är alltså inte att barn får för lite kött. Det är att de får för lite frukt, grönsaker och baljväxter.
Samtidigt vet vi att en välplanerad vegetarisk kost fungerar för barn i alla åldrar. Det säger både Livsmedelsverket och de nordiska näringsrekommendationerna. Skolmåltider är dessutom näringsberäknade och reglerade i lag. De planeras av professionella kostchefer och kockar med ansvar för att barnen får i sig tillräckligt med energi, protein, järn och andra näringsämnen. Att framställa vegetariska dagar som ett hot mot barns hälsa saknar stöd i den samlade kunskapen.
Och vi vet att vi i Sverige äter mer kött än vad både hälsan och klimatet mår bra av. Animalieproduktionen står globalt för omkring 14–15 procent av världens växthusgasutsläpp. I Sverige står maten för runt en fjärdedel av hushållens klimatpåverkan, där köttet dominerar. Att öka andelen växtbaserat i offentliga måltider är därför inte symbolpolitik. Det är en av de mest effektiva åtgärderna vi har för att minska matens klimatpåverkan utan att tumma på näringsvärdet.
Det finns också en ekonomisk dimension. Baljväxter är en av de mest kostnadseffektiva proteinkällorna som finns. För många kommuner är det möjligt att servera näringsrik och mättande mat till lägre kostnad när en större andel av proteinet kommer från växtriket. Baljväxter är dessutom proteinrika, lagringsdugliga, kostnadseffektiva och bör vara en självklar del av vår beredskap.
Detta handlar inte om att ställa stad mot land eller kött mot grödor. Sverige har en bredd av lantbrukare: köttproducenter, mjölkbönder, spannmålsodlare och odlare av ärtor, bönor och lupinbönor. En landsbygdsminister bör företräda hela livsmedelskedjan.
Frågan handlar inte om att förbjuda kött. Det handlar om att bygga ett livsmedelssystem som är hållbart, lönsamt och varierat. Mer variation på tallriken ger utrymme för högre kvalitet, bättre djurvälfärd och rimligare ersättning till producenter. Skolmåltiden är en del av vårt folkhälsoarbete. Den sätter matvanor för livet och är ett verktyg för att minska ojämlikheten.
Debatten om skolmaten förtjänar mer kunskap och mindre alarmism. Det borde vara en självklar utgångspunkt för Sveriges regering.
