Den förlorade revolutionen

Den här vintern har mer än en högt uppsatt politiker prisat ”hårt arbetande människor” som väcks av alarmet i gryningen till skillnad från sina förment bidragsberoende grannar, som gott sover vidare. Klocktid och arbetstid lever sedan länge i stark symbios.

– Det tidsmedvetande som vi har i dag är präglat av arbete och industrialiseringen. Före modern tid var förhållandet till tiden mer ungefärligt. Någonting händer, dels när vi får möjlighet att mäta tid på minuten, men också när vi så småningom får en enhetlig klocktid. Där någonstans sker en snabb naturalisering av att klockslag ska styra vardagen, säger sociologen och författaren Roland Paulsen.

Men vi kan hitta rötterna till vårt tidsmedvetande ännu längre bak i tiden. Roland Paulsen konstaterar att tidsuppfattningen är en annan bland nomader och folk som lever som jägare och samlare, där du dagligen samlar ihop det som krävs för din överlevnad. Men när vi börjar plantera, skörda och framför allt lagerhålla, påverkar det hur långt framåt vi ser i tiden.

– Som man ju alltid gjort till viss del, men det förlängs drastiskt. Från att ha varit ett par dagar börjar vi tänka år framåt i tiden, där du även ska kunna planera för sådant som missväxt. Du har fått en större tidsrymd i övergången till ett jordbrukssamhälle som teknologin sedan dess har vidgat och vidgat. Med kärnkraftsavfall vidgas framtidshorisonten 100 000 år framåt i tiden, det är ju en tidshorisont som är omöjlig att förstå.

Tvingas in i framtiden

Med planeringen överges en tid som är mer cyklisk.

– Ju mer civilisationen byggs ut, desto mindre känsliga blir vi för årstidsväxlingar och arbetet blir identiskt oavsett och mätt i klocktid. Där tror jag något mer fundamentalt händer. Så på ett samhälleligt plan är det påtagligt hur vi har tvingats in i framtiden.

Att som det heter tänka på framtiden ter sig vid det här laget så naturligt att det sällan lyfts som ett problem i sig.

– Det finns en diskussion inom filosofin och sociologin om just närvaro, och huruvida det är ett existentiellt problem att vi inte kan vara i nuet. På en individuell nivå kan man göra saker för att bli mer närvarande, men att det inte finns en större diskussion kring allt i samhället om allt som pushar oss, att planera för framtiden, är egentligen förvånande, tycker Roland Paulsen.

Mer likt hur bönder arbetade

När arbetet började mätas i tid blev det också alltmer abstrakt.

– Arbetet blev mer och mer substanslöst, och det skulle jag säga är en nackdel med att reglera efter tid. Arbete har i allt högre grad blivit synonymt med att tillbringa tid på en viss plats, sen är det ofta ganska otydligt vad som görs på arbetet, säger Roland Paulsen.

Men nyligen hände något som gjorde att de tidsreglerande ramarna på sina håll försvann.

– Med pandemin fick många, vars yrke tillät det, möjlighet att jobba hemifrån och då luckras denna mätning upp. Arbetet börjar inte när vi kommer till en viss plats, vi kan fortsätta arbeta hemma och vi kan bryta upp från arbetet när som helst. Det liknar historiskt sett hur bönder arbetade, att man kunde sprida arbetet och blanda ihop det med privata angelägenheter. Och moderniteten handlade om motsatsen, att separera det privata från arbetet.

Passiviserande arbete

Utan tydligare ramar och vakande blickar från kollegor och överordnade kan vi också få en annorlunda inställning till arbetsuppgifterna.

– En erfarenhet som jag tror att de flestagjort som haft ett vanligt tidsreglerat jobb, där man måste befinna sig på arbetsplatsen, är att om du inte har så många arbetsuppgifter så ser du till att dra ut på dem, för det ser aldrig bra ut att vara overksam på jobbet. Det fyller en funktion eftersom det reglerar arbetsdagen, men något som pandemin och distansarbetet öppnade för var ju att komma bort från det.

Roland Paulsen tror att vi underskattar i vilken grad det påverkar oss, att dra ut på aktiviteter vi egentligen kan göra snabbare och sedan vara fria.

– Det hade ju varit en smärre revolution för våra privatliv.

Det skulle kunna leda till att vi börjar tala om arbete i mer konkreta termer. Men också till att bli mer aktiva.

– Det är lustigt hur man talar om arbete som en aktivering, men ofta är det precis tvärtom, en passivisering där du måste sitta av tiden. Så där fanns en möjlighet till något stort som förstås hade hotat ordningen. Lönearbetet i dag är för stora yrkesgrupper en slags kollektiv prokrastinering.

Svårt att chefa

Innan denna (o)vana hade satt sig skrev en av sociologins grundare, Max Weber, vid förra sekelskiftet om hur människor från jordbruket först anställdes i de nya industrierna; det var en mycket svårregerlig arbetskraft.

– Weber skriver om hur fabriker i början av industrialiseringen kunde stå tomma i slutet av en månad för då hade man arbetat ihop det som behövdes för de egna behoven, och då tog man ledigt från jobbet. Sen när det tog slut gick man tillbaka. Det är en klar indikation på hur man förhöll sig annorlunda till tid, att nu-centreringen var större. I dag är vi rädda för att det inte ska finnas något jobb att komma tillbaka till. Så arbetslösheten som fenomen har haft en disciplinerande funktion, också i relation till vår tidsuppfattning.

Hemarbetet hade kunnat leda oss i en mer behovs- och nu-centrerad riktning, men Rland Paulsen noterar att på sistone har många företag, både stora och små, börjat dra tillbaka möjligheterna att arbeta hemifrån. Han tror det beror på att det blev svårt för anställda att redogöra för vad de gjort hemma.

– Vi har inte kunskapen att få ett sånt system att fungera. Specialiseringen i de flesta jobb är så hög att det är nära omöjligt för en chef eller utomstående att bedöma hur lång tid du egentligen ägnat åt en viss arbetsuppgift.

Är det inte lika svårt när de kommer tillbaka till arbetsplatsen?

– Oh ja. Det har de ingen koll på där heller. Men det är just det som är grejen, att det vanliga sättet att styra som chef har varit att säga att ni ska befinna er på den här platsen under den här tiden.

Teknik styrs av maktintressen

Tekniskt sett har potentialen att arbeta hemifrån funnits långt innan pandemin, påpekar Roland Paulsen.

– Man talade redan runt 2010 om att snart kommer vi kunna jobba hemifrån allihop för vi har alla möjligheter att ändå ha möten och interagera med varandra. Sen hände inte det och det är ett intressant exempel på hur makt trumfar teknologisk möjlighet. Även om det är mycket mer effektivt att slippa en transportsträcka och du sparar in på lokalkostnader kommer det inte ges möjlighet till det om det undergräver ledningens kontroll. Jag tror helt enkelt att brottet mot tidsregleringen var för stort.

Att vi inte genomskådar det här tror Roland Paulsen beror på att naturaliseringen av tekniken är så stark.

– Man tänker sig att teknikutvecklingen är opersonlig och att den styrs av vetenskapliga framsteg. Men i vilken utsträckning teknik tas i bruk är absolut styrt av maktintressen.

Några paradigmskiften överlag ser han inte runt hörnet.

– Det är lättare att föreställa sig förändringar på marginalen, som hur mycket vi arbetar, och jag tror inte vi ska underskatta hur det kan få viktiga konsekvenser för vår tidsuppfattning. Ju mer vi är fast i en tid där vi blir bedömda, där vi måste dra ut på arbetsuppgifter och där vi måste prestera, desto mer normaliserar vi den typen av tillvaro, säger Roland Paulsen, som för övrigt uppger sig vara mycket bra på att passa tider, en vana som satte sig under hans tid som spärrvakt.

– Det enda man skulle göra var att passa tiden, det var det enda de brydde sig om.