Alla tiders tidmätning

Andra perspektiv på tiden

En del antropologer tror att man, innan det fanns några sätt att mäta tiden på, snarare diskuterade tidsrymder utifrån hur lång tid en aktivitet brukade ta – till exempel ”det tar lika lång tid som det tar för riset att koka”.  Det här sättet att mäta tid på kallas för händelsetid och skiljer sig från den mer exakta klocktiden. Ända fram till 1800-talet och industrialiseringen levde de flesta mestadels efter händelsetid.  Sedan blev klockor vanliga i fabriker och började även användas av gemene man, men än i dag finns det kulturer där händelsetiden är mer central i människors liv än klocktiden.   

I boken Du hinner av Jonas Hjalmar Blom berättar han om Ju’/hoansi-folket som under hundratusentals år levt som jägare/samlare i Kalahariöknen, på gränsen mellan Botswana och Namibia. Än i dag finns det ett fåtal individer som fortsätter att leva efter dessa uråldriga traditioner. Intervjuer med dem har visat att de sällan behöver planera särskilt långt framåt i tiden, de jagar och samlar ätliga växter när de blir hungriga och ”arbetar” sällan mer än 15 timmar per vecka. Det gör också behovet av att mäta och dela upp tiden mindre. 

Forntida tidmätning

Behovet av mer långsiktig planering började förmodligen när människan blev mer bofast och började odla och när vi gick från att vara mångsysslare (alla hjälptes åt och jagade tillsammans) till att bli specialister (en person byggde hus, en annan tillverkade verktyg och så vidare). När människor gör olika saker växer behovet av att kunna mäta och framförallt synkronisera tiden. Det är också från denna period som våra äldsta kalendrar härstammar. 

Det äldsta sättet att mäta tiden är genom att observera himlakropparnas förflyttning över himlavalvet. Redan under den senaste istiden, alltså för 17 000-22 000 år sedan, tror man att människor använde sig av verktyg som stenar och trä för att kunna bestämma solens och månens position under olika tider på året. Det här var till exempel användbart för att veta när mörkrets inbrott skulle inträffa. Stonehenge i England skulle kunna vara en rest av en stensättning som användes för att mäta tiden, men eftersom vi inte har några skriftliga källor från den perioden så är det svårt att säga säkert. 

Tiden fixeras

En sak som vi vet med säkerhet är i alla fall att man i Egypten flera tusen år före Kristus började använda en slags primitiva solur för att mäta hur snabbt solen rörde sig. Med hjälp av dessa kunde man dela in dagen i tolv lika långa delar och genom att iaktta när vissa stjärnor steg på himlen delade man även in natten i tolv delar. Det är alltså härifrån principen att ett dygn har tjugofyra timmar härstammar. Men ”en timme” var enligt egyptiernas sätt att se på det inte en fast tidsrymd – eftersom dagen är olika lång på vintern och sommaren så var en dagtimme kortare än en nattimme på vintern och vice versa. 

Parallellt med detta uppfanns i Mesopotamien det så kallade sexagesimala tidssystemet – ett system som bygger på att man delar upp tidsintervall i sextio lika stora delar. 

I antikens Grekland kombinerade man de här två systemen och gjorde så att en timme blev en fixerad tidslängd istället för att vara säsongsbunden. Det skedde genom att man utgick från vår- och höstdagjämningen, den tid på året då dagen och natten är lika långa. En timme blev därmed en tolftedel av den tid det tar från dess att solen går upp till den går ner under vår- och höstdagjämningen. En minut i sin tur blev en sextiondel av en timme och så vidare. 

Andra instrument

En nackdel med solur är att det inte fungerar på natten eller när det är mulet. Därför uppfanns även tidigt andra instrument för att mäta tiden med. Ett sådant är vattenuret som vi vet har existerat inte bara i Egypten utan även i Persien (nuvarande Iran) och Kina från ungefär 1 500 f. Kr. Vattenuret är baserat på samma princip som timglaset – man fyller en bägare med vatten och låter det sedan långsamt droppa ner i en annan bägare. 

Under Antiken i Grekland och Romarriket fortsatte vattenuren och soluren att utvecklas för att bli mer exakta. I Kina vet man att det också har existerat så kallade ljusklockor, åtminstone sedan 500-talet. En ljusklocka är helt enkelt ett ljus som brann framför en stentavla eller liknande med märken på jämna avstånd. När ljuset har brunnit ner till ett märke vet man att det har gått en viss tid. 

Utvecklingen av klockan

De allra äldsta klockorna är egentligen vidareutvecklingar av vattenuret. Från 600-talet i Kina finns beskrivet ett instrument som var en avbild av himmelssfären och på vilken två ringar, som symboliserade solen och månen, var monterade. Skopor som rann ner i ett vattenhjul gjorde att visarna rörde sig framåt och när de hade förflyttat sig ett helt varv så hade ett dygn fullbordats. 

Soluren och vattenuren fortsatte att vara vanliga långt in på medeltiden men fick efterhand också konkurrens av mekaniska ur med kugghjul. 

Klockorna var under lång tid främst viktiga för religiösa ändamål, som att visa när det var dags för gudstjänst, samt inom det militära. I människors vardagsliv hade de en begränsad användning. Detta kom dock att förändras på allvar i och med industrialiseringen på 1800-talet då fler och fler yrken fick fasta arbetstider. Det finns många historier från den här tiden om hur de som levt sina liv på landsbygden, där det som behövde göras på gården och när det var ljust styrde arbetsdagen snarare än klockan, upplevde att de blev mindre fria när de flyttade in till städerna och fick underordna sig klocktiden. Uppfinningen av glödlampan under 1800-talet gjorde också att solljuset blev mindre viktigt – nu var det möjligt att jobba skift även när det var mörkt ute. 

1949 utvecklades ett ännu mer exakt sätt att mäta tiden på genom atomuret, som istället för att utgå från planeternas rörelse mäter atomernas svängningar. Det mest exakta atomuret i världen finns i dag på National Physical Laboratory i Storbritannien. Det här uret har har en felmarginal på mindre än 1 sekund per ungefär 138 000 000 år.