Ett fyra decennier långt experiment visar att det gått att stoppa utvidgningen av världens näst största sandöken med hjälp av buskar och träd – som dessutom fungerar som kolsänka. Det visar en studie från Taklamakanöknen som gjorts av University of California.
Taklamakanöken i västra Kina är landets största öken och en av jordens torraste platser, täckt av upp till 100 meter höga sanddyner som snabbt kan förflytta sig i öknens starka vindar. För att stoppa öknens expansion, som hotade omgivande jordbruksmark började den kinesiska regeringen 1978 plantera härdiga buskar på den karga marken i öknens utkanter, och därefter träd.
Växtligheten kunde överleva tack vare smältvatten från omkringliggande bergstrakter, och projektet forskred. År 2024 omringade det över 3000 mil långa gröna bältet av träd Taklamakaöknen, som är ungefär lika stor som Tyskland. Över 66 miljarder träd har planterats i den så kallade ”Stora gröna muren”, som är längre än Kinesiska muren.
Och nu visar en vetenskaplig studie från bland annat University of California – Riverside att projektet inte bara lyckats med att begränsa öknens spridning, utan även fungerar som en kolsänka.
”Inte regnskog”
Genom att analysera satellitdata från konstaterade forskarna att mängden atmosfärisk koldioxid minskat med omkring 60 miljoner ton årligen till följd av trädprojektet. Det kan jämföras med utsläppen inom Sveriges gränser, som är motsvarande 47,5 miljoner ton koldioxid.
– Det här är inte en regnskog. Det är ett busklandskap som södra Kaliforniens chaparral. Men det faktum att det överhuvudtaget drar ner koldioxid, och gör det konsekvent, är något positivt som vi kan mäta och verifiera från rymden, säger studiens medförfattare , atmosfärsfysikern King-Fai Li i en kommentar.
Att trädplanteringen lyckades, till skillnad från ett liknande experiment som lanserades i Saharaöknen, härleder forskarna till politisk stabilitet, som gjorde att projektet kunde fortskrida utan avbrott i decennier.
– Vi kommer inte att lösa klimatkrisen enbart genom att plantera träd i öknar. Men att förstå hur mycket koldioxidutsläpp som kan minskas, och under vilka förhållanden, är avgörande. Detta är en pusselbit, fortsatte King-Fai Li, och fortsätter:
– Inte ens öknar är hopplösa.
Artikeln Human-induced biospheric carbon sink: Impact from the Taklamakan afforestation project är publicerad i Proceedings of the National academy of sciences.
