Istället för att bara fokusera på straff borde vi fundera över hur vi kan skydda barnen från att ge sig in på den kriminella banan, anser terapeuten Susanna Udvardi.
DEBATT. När samhället misslyckas med att förebygga våld och kriminalitet återkommer samma politiska reflex: hårdare straff. Regeringens förslag om barnfängelser och sänkt straffbarhetsålder bygger på en farlig logik – att staten kan straffa sig ur problem som den ännu inte lyckats förebygga. Det är som att måla om fasaden medan husgrunden vittrar sönder.
Innan staten utökar sin rätt att låsa in barn måste den visa att den klarar sitt ansvar för de barn den redan har i sin vård.
Hur ett samhälle behandlar sina mest utsatta barn är ett test på rättsstatens mognad. Staten har redan långtgående befogenheter genom tvångsvården, men Riksrevisionen konstaterar att SiS-hemmen inte fungerar. Brister i styrning, kompetens och uppdrag gör att systemet inte når sina mål. Det är inte en detalj, det är ett systemfel.
Trots detta diskuteras nu fler låsta miljöer och hårdare straff. När vården inte fungerar borde reform vara första steget, inte inlåsning. Problemet är inte att samhället gör för lite, utan att det gör fel saker i fel ordning.
Under mina år som verksamhetsledare inom brottsoffer- och kvinnojoursrörelsen mötte jag kvinnor och barn som samhället inte lyckades skydda. Jag såg hur våld och otrygghet präglar barns liv långt innan kriminalitet blir en fråga för polis och domstol. Därför skaver en debatt där straffrätten allt oftare framställs som första lösning i stället för sista utväg.
Kritiken mot förslagen är bred och ovanligt skarp. Barnombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter varnar för brister i rättssäkerhet och proportionalitet. Socialstyrelsen lyfter behovet av tidiga insatser och fungerande vårdkedjor. I riksdagsdebatten den 21 januari beskrev juristen Gudrun Nordborg lagförslaget som ett av de mest bristfälliga hon sett under sitt yrkesliv, som började på sjuttiotalet. Domstolar, åklagare och barnrättsorganisationer har riktat hård kritik, och protesterna har inte stannat i remissvaren utan flyttat ut på Mynttorget.
Barn är inte färdiga vuxna. Många unga i grov kriminalitet rekryteras och styrs av äldre aktörer. Hårdare straff riskerar därför att befästa och cementera en kriminell identitet i stället för att bryta den.
Den omvända logiken är farlig: när vården brister flyttas ansvaret steg för steg från sociala insatser till straffsystemet. Det skadar hela samhället , men mest de barn som lämnas kvar i våldets spiral och riskerar att skada andra barn. Ett samhälle som misslyckas med att skydda barn tidigt kan inte reparera sitt misslyckande genom att låsa in dem tidigare.
Staten måste först klara sitt ansvar för de barn den redan har i sin vård. Först därefter kan nya straff diskuteras.
När barn begår svåra brott är frågan inte bara hur samhället ska straffa – utan hur det ska ta ansvar.
