Tidöpartierna har gjort det svenska samhället hårdare. Människor med andra politiska åsikter eller som av andra skäl inte anses passa in i samhället utsätts för hat, hot och ibland våld. För att vända det måste vi utveckla demokratin och bygga politik kring frågor som berör, skriver Fredrik von Malmborg.
Sveriges befolkning delas in i ”vi och dom” utifrån etnonationalistiska normer om vita kristna mäns överlägsenhet. De som inte anses passa in möts av demoniserande och avhumaniserande hat och hot från politiker och deras anhängare. Ibland subtilt, ibland explicit uttryckt. Syftet med det politiskt motiverade hatet är att tysta och eliminera motståndarna, som kan vara politiker, forskare, opinionsbildare, journalister och vanliga människor.
Ska vi på riktigt motverka och stoppa hat- och hotfylld retorik behöver vi erkänna att den är en auktoritär taktik för att genom emotionell styrning och dold disciplinering av folket ta makt över tanken och samhället. Vi behöver motverka den auktoritära utveckling och skadliga polarisering som redan slagit klorna i och börjat nedmontera den svenska demokratin. En demokrati som visserligen har sina brister. Motstånd mot autokratisering och polarisering behöver därför fokusera på utveckling och reformering av demokratin. Vi bör inte gå tillbaka dit vi kom ifrån.
En grund för motståndet är att bryta den skadliga polariseringen. När det politiska samspelet mellan motståndare förvandlats till ett metapolitiskt krig mellan “oss och dom” och politiska motståndare blir fiender är polariseringen skadlig för demokratin. För att skissera hur polariseringen kan brytas reflekterar jag nedan kring olika strategier som tillämpats runtom i världen för att öka den demokratiska motståndskraften. Jag identifierar även vilka misstag svenska partier gjort, och föreslår hur de borde agera.
Svagt motstånd i Sverige
Internationell demokratiforskning menar att demokratier är resilienta om de lyckas bevara samma eller en liknande nivå av demokratisk kvalitet överlag och i var och en av sina kärndimensioner när de ställs inför allvarliga utmaningar. Demokratier måste lära sig, och därefter transformera och anpassa sina traditionella processer och strategier till förändrade och föränderliga miljöer för att kunna behålla den demokratiska kvaliteten på den politiska regimen som helhet i enlighet med deras respektive konstitutioner.
Autokratisering inte är oundviklig. Frågan om demokratisk resiliens handlar inte bara om anpassning till yttre förändringar. Politiska regimer behöver, i förebyggande syfte, påverka och forma sin yttre miljö för att skydda kärnan av demokratiska principer och på så sätt minimera nuvarande och framtida utmaningar.
Jag vill påstå att Sveriges riksdagspartier har varit naiva i sin syn på radikala högerpopulister som SD. De har trots omfattande forskning och kunskap om radikalhögern och deras strategier gått rakt i den ”fälla” som SD och deras samarbetspartners i andra länder gillrat. De har låtit SD sätta den politiska agendan och diktera de politiska spelreglerna. Genom att använda reaktiva och konserverande strategier för motpolarisering (se nedan) har de spelat med i det politiska spel som lett fram till en skadlig polarisering. Dessutom försöker de argumentera mot SD med en traditionell politisk retorik byggd på fakta och logik. Men fakta och logiska resonemang betyder ingenting för populister. De bygger hela sin politiska stil och diskurs på känslor – för att styra våra känslor. Det bär mig emot att erkänna, men SD:s ledare har varit och är otroligt skickliga på att manipulera både allmänheten och andra politiska ledare. Att de lyckats är inte särskilt smickrande för de andra riksdagspartierna.
Det är först med svaret från Jokkmokks kommun till regeringens samordnare för frivillig återvandring – ”Jokkmokk är VI, inte vi och dom” – som politiker, journalister och människor i allmänhet börjat tala mer omfattande om Tidöpartiernas inhumana och antidemokratiska politik som ett systematiskt hot mot svensk demokrati och människors värdighet. Efter detta har vi sett enskilda manifestationer mot sänkt straffålder och utvisning av barn och tonåringar samt människor som valt spårbyte. Men vi ser ännu inga omfattande gatuprotester i Sverige mot den antidemokratiska politik som förs i dess helhet.
Konserverande motpolarisering
Demokratisk resiliens påverkas av vilken typ av motpolariserande strategier som används mot en antidemokratisk rörelse och regim. En del, som svenska riksdagspartier, agerar primärt reaktivt och vill återgå till politiska arrangemang och regler som fanns innan polarisering och autokratisering tog fart. De har ett politiskt konserverande mål. Andra, som de demokratiska socialisterna i USA, agerar mer proaktivt för att skapa ett nytt socialt kontrakt, en ”återdemokratisering”. De har ett politiskt regenerativt mål. För att skapa stark resiliens behöver både polarisering och antidemokraters legitimitet minska.
Slutsatsen från statsvetenskaplig forskning är att regenerativa strategier som transformativ återpolarisering och aktiv avpolarisering är mer lovande än konserverande strategier för att vända den skadliga polarisering och hatretorik som banar väg för omfattande autokratisering. Konserverande strategier som exkludering, inkludering, ömsesidig polarisering och passiv avpolarisering tenderar att förstärka skadlig polarisering.
Inget svenskt riksdagsparti vill på allvar exkludera SD från rikspolitiken, men flera partier vill inte se dem i regeringen. Exkludering underblåser den onda cirkeln av skadlig polarisering och ökar risken för martyrskap och ökad legitimitet för SD. Tvärtom valde M, KD och L en inkluderande strategi för att anpassa SD och för att undvika att de ser sig som ett offer. Genom att hävda att SD är ”ett parti som andra” och bilda en koalition med dem gav de SD en fernissa av demokratisk legitimitet – en gåva som de inte kan ta tillbaka. Som en konsekvens har Tidöregeringen slukats av SD och driver nu själva samma antidemokratiska politik. Denna strategi har visat sig öka SD:s legitimitet och bidrar till ökad polarisering.
Bland oppositionspartierna använder S, MP och V ömsesidig polarisering då de pekar ut Tidöregeringen som totalitära, SD som nazister med mera. Klimataktivisters och Palestinademonstranters aktioner är andra exempel på denna strategi då de pekar ut Tidöregeringen som den stora fienden i en redan polariserad fråga. Genom att engagera sig i samma splittrande diskurs och taktik som de autokratiserande krafterna kan denna strategi mobilisera fler anhängare. Samtidigt bidrar den till en ond spiral som förstärker klyftan mellan dem själva och sin fiende och fördjupar den affektiva politiska polariseringen. Detta kan leda till offerskap och ökad legitimitet hos antidemokraterna. Tidöpolitiker använder frekvent darvo-strategin (Deny, Attack, Reverse Victim-Offender relations) för att påstå att de är offer för ”terrorister” och ”gapiga” demonstranter med ”antisocialt dominansbeteende”. Alternativt känner sig hotade av äpplen med Hitlermustach trots att de själva agerat eller agerar sju resor värre.
I Sverige är det bara C som är tydliga med att de inte accepterar och inte vill spela med i den otäcka politiken. Genom passiv avpolarisering avstår de från att delta i det polariserade samtalet, men utan att ifrågasätta eller försöka förskjuta den existerande polariseringens axel. Syftet är att mildra missbruk inom systemet då de ser farorna med allvarlig polarisering för demokrati och samexistens. Men, det är även en strategi av svaghet. Ett historiskt exempel är hur många europeiska demokratier under mellankrigstiden föll för auktoritärt styre, bland annat på grund av att obeslutsamma mittenpartier misslyckades med att motverka fascistiska rivaler som utnyttjade vänster-högerpolarisering och rädsla för kommunism.
Regenerativ motpolarisering
Även om det inte syns än i V-Deminstitutets uppföljning av makroindikatorer tyder mer detaljerade studier på en långt gången skadlig polarisering och autokratisering i Sverige. De konserverande strategier som använts hittills ger inte önskat resultat. Prodemokratiska rörelser och partier i Sverige behöver, baserat på vad forskningen visar, utveckla organisatoriska och diskursiva sätt att omdefiniera klyftor och politik baserad på ett prodemokratiskt, regenerativt program. Det behövs en proaktiv motpolariseringsstrategi som minskar antidemokraters legitimitet och den skadliga polariseringen.
Ändra polariseringens axel
Strategier för aktiv avpolarisering och transformativ återpolarisering går ut på att ignorera antidemokratiska provokationer. Inte som rörelse eller parti, men genom att ignorera deras politiska problembeskrivningar och lösningsförslag. På så sätt kan man undvika att antidemokrater framställer sig själva som ”offer”. Det utmanar inte antidemokraters legitimitet på kort sikt, men i det långa loppet kan deras legitimitet minska genom att de frågor som gör dem legitima i deras anhängares ögon minskar i betydelse. Dagens strategi från S, att lägga sig nära SD i migrationspolitiska frågor, är ingen lösning. Den ger SD legitimitet och befäster polariseringen.
Genom transformativ återpolarisering kan prodemokrater fylla igen den klyfta mellan ”oss och dom” som antidemokrater har skapat och förstorat. De kan återupprätta maktbalansen mellan sig själva och antidemokrater på en ny axel, och mobilisera en majoritet av väljarkåren med en demokratiserande agenda. De skapar ett binärt val om demokrati eller autokrati genom att principiellt fördöma, men inte förtala och exkludera antidemokrater
Genom aktiv avpolarisering kan prodemokrater mobilisera en vinnande majoritet genom att omdefiniera politik längs nya polariseringsaxlar i flera riktningar, så att en dualistisk polarisering kan undvikas. En sådan pluralistisk polarisering kan fylla de klyftor som politiseras av auktoritära krafter och på så sätt avpolarisera politiken. En sådan strategi desarmerar medvetet splittringarna, betonar tvärgående band och försöker ena väljarkåren med nya politiska ramar, kampanjmetoder, aktörer och organisationer.
En svensk åter- eller avpolarisering kan vara framgångsrik om den försöker ändra polariseringens axel bort från den dualistiska linje som betonas av Tidöpartierna i migrations- och klimatfrågan, mot fler och mer flexibla och programmatiska axlar och poler. Men för detta behövs framtidsvisioner, positiva bilder att sträva mot. Vilket samhälle vill vi leva i? Ofta saknas sådana visioner, och politiken bygger på vad man inte vill ha istället för vad man vill ha. Visionerna behöver kompletteras med en handlingsplan. Vi behöver mer, inte mindre politik. Populismen kan bara besegras genom att återpolitisera politiken. Men politiken behöver återigen bli ”responsiv”, vilket innebär att regeringar och partier gör vad deras väljare vill på riktigt, inte vad de tycker att deras väljare ska vilja, som populisterna. Politiken bör även bli mer ansvarsfull genom att skapa förutsättningar för ansvarsutkrävande. Politiker behöver svara an mot samhällsmedborgarnas rätt till rättfärdigande av den politik som föreslås och förs.
Nya frågor som berör
Tidöpartierna med M, KD och SD i spetsen har pekat ut migrations- och integrationsfrågan som den viktigaste valfrågan inför riksdagsvalet 2026. S har triangulerat och hoppat på tåget. Det motverkar inte, det förstärker polariseringen. Det är därför talande när M-politiker på kommunal nivå säger att de jobbar med att lösa riktiga problem, inte återvandring. Det finns andra, mycket viktigare frågor som berör samhällsmedborgare känslomässigt och som bör lyftas i svensk politik, inte bara i valrörelsen utan mer långsiktigt. Den fortsatt höga arbetslösheten. Fördubblingen av antalet fattiga hushåll och andelen barn som lever i fattigdom. Den ökade socioekonomiska ojämlikheten. Obalansen mellan arbete och fritid. Då dessa frågor i princip saknas på den politiska agendan idag kan de bli transportkärl för en transformativ återpolarisering med ett genuint utrymme för politisk oenighet och konflikt längs nya axlar.
Bygg motståndet underifrån
En viktig lärdom från framgångsrik motpolarisering i andra länder är att motståndet byggs bäst underifrån. Positiva exempel i kampen mot radikala högerpopulister och den skadliga polariseringen är de prodemokratiska oppositionernas segrar i borgmästarvalen i Istanbul och Budapest 2019, och Zohran Mamdanis och Katie Wilsons segrar i borgmästarvalen i New York City respektive Seattle hösten 2025. I dessa var den prodemokratiska oppositionens strategi inriktad mot att genom gräsrotskampanjer desarmera polariseringen genom nya och tvärgående politiska axlar och att bemöta hatets och förbittringens politik med ”kärlek”. De förde fram sin egen syn på de verkliga skiljelinjerna i politik och ekonomi som en grund för en framväxande ”transformativ” strategi i syfte att omdefiniera politiken utifrån en axel av social klass och ekonomisk utveckling.
Detta motstånd underifrån visar att den diagonala ansvarsskyldigheten, i form av påtryckningar från civilsamhället, media och kommuner, genom protester och/eller ett organiserat ”övervakande civilsamhälle” är särskilt viktigt för att motverka sittande makthavare med autokratiska ambitioner som monterar ned horisontell och vertikal ansvarsskyldighet. Det kan göra den dolda autokratiseringen uppenbar för en bredare allmänhet.
Klimataktivister och palestinademonstranter, men även vissa opinionsbildare, har pekat på demokratiska missförhållanden och politisk dubbelmoral på riksnivå i dagens Sverige. Med Jokkmokks kommuns svar till regeringens samordnare för frivillig återvandring framställdes Tidöpartiernas politik som osvensk och skadlig för människor, demokrati, arbetsmarknad och ekonomi i Sverige. Roland Boman i Jokkmokk flyttade Tidöpartiernas sociala och etniska dumpningspolitik, som pågått i bakgrunden i flera år, till en plats där den blir synlig. Där det också blir tydligt att den angår oss alla. Kommunpolitiken, tillsammans med civilsamhället, kan utgöra en stark kraft för ansvarsutkrävande på riksnivå.
————–
Faktaruta: Med demokrati avses politiska regimer som etableras i fria och rättvisa flerpartival, som äger rum i en kontext där yttrandefrihet, föreningsfrihet, rättssäkerhet och allmän rösträtt garanteras. I en liberal demokrati krävs även institutionaliserade motvikter som kontrollerar och möjliggör ansvarsutkrävande hos dem som har makten och styr. Genom autokratisering sker en påtaglig nedgång av olika demokratiska regimattribut, som i slutändan kan resultera i demokratiskt sammanbrott och införande av autokrati i form av oligarki, diktatur eller något annat totalitärt styre.
