Äldre skog som inte har kalavverkats blir allt ovanligare i Sverige. Men den spelar stor roll för den biologiska mångfalden – inte bara i själva skogen utan även i intilliggande odlad skog. Det visar en ny studie från SLU.
84 procent av Sveriges skog är produktiv skogsmark, där kalhuggning är den dominerande avverkningsmetoden. Att skog som inte kalhuggits har högre biologisk mångfald är känt sedan tidigare. Men nu har forskare från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) kunnat visa att gammal skog som inte kalhuggits även ökar den biologiska mångfalden i intilliggande yngre skog som odlats på kalavverkad mark.
Ju större andel gammal skog som fanns omkring den unga odlade skogen, desto fler arter hittades överlag, och desto fler rödlistade arter fanns i skogen, visar forskarna som använt lavar som växer på granar som indikator på biologisk mångfald.
– Våra resultat tyder på att de kvarvarande äldre skogarna är avgörande som källor för spridning av lavar till dessa yngre skogar, säger Lena Gustafsson, professor emeritus vid SLU och studiens huvudförfattare i en kommentar.
Studien genomfördes i 16 olika skogslandskap i mellersta Norrland. Totalt undersöktes 926 granar och där hittades 164 arter av lavar. Lavar är känsliga för förändringar i miljön och brukar ses som ett tecken på biologisk mångfald i stort.
Den gamla skogen som ingick i studien var antingen skyddad som naturreservat eller liknande, eller produktionsskog som brukats genom gallring eller plockhuggning, alltså avverkningsmetoder som har mindre negativ inverkan på skogens artrikedom.
– Om dagens avverkningsmodell fortsätter riskerar de här äldre produktionsskogarna med lång kontinuitet att försvinna inom ett antal decennier. Det skulle innebära en missad möjlighet att bevara och stärka den biologiska mångfalden i produktionsskogslandskapet, säger Lena Gustafsson.
