”Säg att man blir svensk medborgare, men hatar bögar eller behandlar inte sina döttrar på samma sätt som sina söner, ja då är man inte svensk i min bok.”
Yttrandet fälls av utrikeshandels- och biståndsminister Benjamin Dousa (M) i ett avsnitt av SVT:s Politikbyrån som har rubriken ”Godkänd svensk?”. Bara att SVT gör ett sådant program, där två politiker (förutom Dousa medverkar S-politikern Daniel Venca Öhlund Castro) och en komiker (Ahmed Berhan) ska försöka reda ut vad som är svenskhet, säger ganska mycket om vår tid.
I programmet beskriver Dousa svenskheten som en lök. Den inre kärnan utgörs av medborgarskapet, menar han, medan de yttre skalen består av kultur och värderingar. Han säger visserligen att dessa yttre skal är svåra för politiker att lagstifta om, men vidhåller samtidigt att det är vissa värderingar som hänger ihop med att vara svensk. Dessutom tycker han att man måste jobba, betala skatt och kunna prata svenska för att få kalla sig svensk (något som även sossen i studion verkar hålla med om).
En lite lustig sak med den här definitionen är förstås att det finns många vars förfäder har bott i Sverige i många generationer som inte skulle räknas som svenskar om det skulle gälla för alla. För nog finns det många etniska svenskar som hatar bögar, behandlar sina döttrar och söner olika eller som inte jobbar eller betalar skatt.
Det kan tyckas kontraproduktivt att i en situation där även de som ”gjort alla rätt” (det vill säga lärt sig perfekt svenska, fått jobb, börjat betala skatt och så vidare) utvisas börja prata om att även de som ”gjort fel” ska få stanna. Men poängen är att det hänger ihop. Det är inte för att någon lär sig felfri svenska eller lyckas få ett välbetalt jobb som hen ska få uppehållstillstånd och medborgarskap. Och det är definitivt inte för att personen har ”rätt” värderingar. En kriminell person kan ha precis lika stor rätt till asyl i Sverige som en laglydig polis – något som dagens politiker, från höger till vänster, dock verkar ha svårt att acceptera.
Om vi bara ska ge medborgarskap till personer med ”rätt” värderingar skulle det dessutom innebära en enorm åsiktsregistrering, något som SD förmodligen inte skulle ha något emot så länge som den bara riktas mot invandrare och inte mot dem själva.
Argumentet från personer som värnar om svenskheten och som anser att personer som begått brott eller har ”fel” åsikter ska utvisas brukar handla om att en nation behöver vara hyfsat homogen för att hålla samman. Därför är det helst bara de som tycker och tänker ungefär ”som oss” som borde få komma hit. Men frågan är vilka ”oss” det är man hänvisar till. Det är sant att Sverige, ur ett globalt perspektiv, har en hög grad av jämställdhet, religionsfrihet och en positiv syn på hbtq-personers rättigheter (rättigheter som till hög grad har uppnåtts genom kamp från folkrörelser som regeringen nu är på väg att nedmontera). Men det betyder förstås inte att alla som är födda i Sverige är positiva till jämställdhet och hbtq-rättigheter, lika lite som det betyder att någon som är född i, säg Afghanistan, avskyr allt vad jämställdhet heter.
Samtidigt är det också lite ironiskt att de partier som så länge ställt sig i vägen för progressiva rättigheter (läs M, SD och KD) nu säger sig vilja värna dem när det handlar om att kunna stänga ute invandrare.
Det är sant att det är problematiskt när det uppstår segregation och parallellsamhällen. Det är också sant att en öppen migrationspolitik bygger på att vi måste ha en fungerande integrationspolitik, men då kan integration inte bara handla om att ställa hårda krav, det måste också handla om att ge möjligheter och vägledning. Vi måste också erkänna att integration är en tvåvägskommunikation, det kan inte bara handla om att ”dom” ska bli som ”oss” utan att vi ska kunna mötas och lära av varandra.
En del tycks tro att om vi har en generös migrationspolitik så kommer Sverige på nolltid att förvandlas till ett islamistiskt kalifat med sharia-lagar och krav på att bära burka. Det kommer givetvis inte hända. Dels eftersom vi har starka grundlagar om yttrandefrihet och religionsfrihet som man inte rubbar så lätt. Dels för att majoriteten av dem som flyr till Sverige redan har en ganska progressiv syn på de här sakerna. Och har man det inte innan så sker ofta en gradvis anpassning och omvärdering av de kulturella normer som man vuxit upp med.
Det här innebär förstås inte att det inte existerar några kulturella skillnader och att det inte kan uppstå friktion när personer som vuxit upp i olika kulturer möts. Men det är samtidigt just genom dessa möten som normer och värderingar kan utmanas och förändras. Om vi aldrig hade varit öppna för influenser utifrån hade vi inte bara gått miste om spännande musik, maträtter och konst utan också många av de idéer som i grunden har format det svenska samhället. Upplysningstraditionen kommer från Frankrike, exempelvis, och de ”kristna värderingarna” som Ebba Busch talar så stolt om har ju, trots allt, precis som judendomen och islam sitt ursprung i Mellanöstern.
Jag tror att ett samhälle som är öppet och som säger att även de som inte tänker och tycker som majoriteten har rätt att existera på den här platsen också blir ett mer tolerant samhälle, på alla sätt. Genom att möta människor med uppmuntran istället för krav gör vi det också lättare för människor att engagera sig i samhället och därigenom samtidigt integreras. När vi däremot slänger igen dörren i ansiktet på dem skapar vi i själva verket grunden för den segregation som alla politiker säger sig vilja bryta.
Lagrådet sågar regeringens förslag om skärpta krav på medborgarskap.
Regeringens förslag om att man ska ha bott i Sverige i fem år innan man kan få ta del av socialförsäkringssystemet. Snacka om att skapa grunden för parallellsamhällen.
