Demokratiska partier är demokratins ryggrad, skriver Mikael Bertilsson. Men när ett parti börjar styras med informell makt, påtryckningar och otydliga budskap, riskerar det istället att underminera sitt demokratiska budskap.
DEBATT. Intern demokrati är inte en bisak i ett politiskt parti. Den är en grundförutsättning för förtroende, engagemang och långsiktig legitimitet. Utan fungerande interna processer riskerar partier att förlora kontakten med sina medlemmar och därmed också med det samhälle de säger sig vilja representera. Ändå finns det situationer där den interna demokratin gradvis urholkas – inte genom öppna beslut eller formella stadgeändringar, utan genom otydliga processer och informella maktmetoder.
När medlemmar kallas till ”samtal” utan att få veta varför, förväntas ta ledigt från jobbet och möts av slutna mejltrådar där de själva saknar insyn, då är det inte längre fråga om dialog. Då befinner sig den interna demokratin redan i ett riskläge. Otydligheten i sig blir ett maktmedel.
Ett demokratiskt parti måste kunna stå för sina processer. Det innebär att medlemmar ska veta vad ett möte gäller, vem som har initierat det och vilket syfte samtalet har. Oklara kallelser skapar inte trygghet – de skapar oro. De signalerar att makt utövas bakom kulisserna och att information hålls tillbaka som ett sätt att skapa övertag i samtalet. Det är raka motsatsen till öppen och jämbördig dialog.
Detta är särskilt problematiskt i politiska partier, som inte bara är organisationer bland andra utan bär ett demokratiskt ansvar. Partier är demokratins verktyg. Om de internt tillämpar metoder som präglas av tystnad, ojämlikhet och informella påtryckningar riskerar de att underminera sitt eget demokratiska uppdrag. Det blir svårt att övertyga väljare om vikten av öppenhet i samhället om den saknas i den egna organisationen.
Intern demokrati handlar inte om att alla alltid ska vara överens. Den handlar om tydlighet, respekt och rättvisa spelregler. När medlemmar inte ges möjlighet att förbereda sig inför samtal, eller när ärenden hanteras i slutna kretsar utan insyn för dem som direkt berörs, skapas en obalans i maktförhållandet. Den ena parten sitter på all information, den andra förväntas förklara sig. Det är inte jämbördig dialog, utan en form av informell disciplinering.
Särskilt allvarligt blir det när dessa samtal kombineras med interna mejltrådar där bedömningar eller slutsatser redan verkar vara dragna, utan att den berörda medlemmen fått möjlighet att ta del av underlaget eller bemöta påståenden. Då riskerar organisationen att röra sig bort från grundläggande demokratiska principer som transparens och rättssäkerhet – även internt.
Förtroende byggs inte genom kontroll, utan genom öppenhet. Transparens är inte ett hot mot ledarskap eller sammanhållning. Tvärtom visar både erfarenhet och forskning att tydliga och öppna processer stärker organisationer. Medlemmar som vet vad som gäller, och som behandlas med respekt, tar också större ansvar.
Ett parti som vill värna demokratin i samhället måste börja med att praktisera den i sitt eget arbete. När transparens ersätts av tystnad, och dialog av otydliga maktsignaler, då har den interna demokratin redan börjat vittra. Det är en utveckling som inget demokratiskt parti har råd att acceptera.
