Vad händer om staten ska bestämma hur vi ska leva och tänka för att få rättigheter i samhället? I en satirisk text av Vladan Lausevics får en moderat migrationsminister oväntat besök.
DEBATT. Det började en tisdag morgon, strax efter åtta. Familjen Forsell satt vid frukostbordet när det ringde på dörren. Utanför stod två personer i gröna jackor med digitala läsplattor i händerna. De hälsade på Johan och log vänligt.
– God morgon. Vi är klimatinspektörer. Vi är här för att genomföra en rutinkontroll av hushållets hållbarhet.
Johan kände sig väldigt överraskad och stressad men log tillbaka och bad inspektörerna att komma in. Han var trots allt van vid inspektioner, uppföljningar och kontroller. Det här var inget personligt, tänkte han, eftersom det handlade om vandel och värderingar.
Inspektörerna steg in i huset och började i köket. De öppnade kylskåpet och antecknade noggrant. Ursprung på mjölken. Typ av ost. Förekomst av kött. Andel vegansk mat och dryck. En av dem höjde ögonbrynen lätt.
– Närproducerat, ja. Men inte ekologiskt. Vi noterar det.
Vid skafferiet stannade de längre. Importerat ris. Kaffe från Sydamerika. Choklad med oklar certifiering. Allt vägdes in i ett samlat klimatindex. Johan frågade försiktigt hur poängsystemet fungerade.
– Det är komplext, svarade inspektören. Det viktiga är helhetsbilden.
I vardagsrummet mättes bland annat energiklass på vitvaror och antalet streamingtjänster. Familjens surfplattor och datorer räknades som indirekta utsläpp. En av inspektörerna tog fram ett måttband.
– Vi behöver uppskatta hemmets totala klimatavtryck även per kvadratmeter.
I hallen kontrollerades skostället. Hur många par? Läder? Syntet? Produktionsland? Johan försökte skämta om att det här kändes som en husrannsakan, men fick inget gensvar. Det här var inte en kontroll utan en hållbarhetsskanning för skötsamma medborgare, sa en av inspektörerna.
När de kom till bilen blev stämningen mer allvarlig. En laddhybrid. Godkänt, men inte optimalt. Hur ofta körs den? Hur ofta flyger familjen? Semesterresor räknas, även arbetsresor. Särskilt arbetsresor.
– Offentliga personer har ju ett särskilt ansvar, påpekade inspektören och noterade om det.
Till sist bad de att få sitta ner. Det var dags för värderingssamtalet. Förstod familjen klimatkrisens allvar? Kände de till Parisavtalet? Kunde de redogöra för skillnaden mellan klimatneutralitet och klimatkompensation? Hur ofta diskuterades hållbarhet vid middagsbordet?
Johan svarade så gott som han kunde. Han trodde på ansvar. På ordning och tydliga krav. Inspektörerna tackade för samarbetet och sammanfattade:
– Ert hushåll uppvisar delvis goda beteenden, men också vissa avvikelser. Det är inget straff. Det handlar om incitament och att ställa krav är att bry sig.
De lämnade ett dokument på bordet: Preliminär bedömning av klimatmoralisk lämplighet. Det fanns en ruta längst ner: “Åtgärder krävs”.
När dörren stängts satt familjen kvar i tystnad. Johan stirrade på pappret. Han tänkte på hur rimligt allt hade låtit, steg för steg. Hur varje fråga varit saklig. Hur varje krav gått att motivera.
Och plötsligt slog det honom att om staten en dag bestämmer att rättigheter ska villkoras av hur människor lever, beter sig och tänker, då är det bara en fråga om vilka värderingar som mäts. I dag klimatet, i morgon något annat.
