En vurm för envåldshärskare drar fram, och man rycker på axlarna när de bryter mot folkrätt och mänskliga rättigheter, skriver Mats Sederholm. Vi behöver se den röda tråden och sluta ursäkta brotten med olika sakfrågor som aktualiserar dem.
DEBATT. Donald Trumps kidnappning av Nicolas Maduro, Venezuelas president, hoten mot Grönland, Columbia, Iran med flera är helt i linje med den autokratiska våg som sveper över världen. Vi är just nu under påverkan och tryck från vad vi vanligtvis fördömer. Nationella övergrepp på folkrätten, folkmord och plundring. Vi ser till och med tendenser till hur ovan nämnda brott är på väg att få en upprättelse. USA gör gemensam sak med Ryssland och i viss mån även Israel, men debatten präglas av identitetsbråk snarare än att av att man ser den röda tråden.
Pax Autokratika är här på allvar, men vi har börjat rycka på axlarna.
”Ja vi vet ju hur Trump är”, ”Vi vet ju hur Israel gör nuförtiden”, ”Vi vet ju redan att Ryssland inte kommer att ändra sig”, ”Maduro var ju en diktator”.
Jag ser tre principer som enar medlemmarna i Pax Autokratika-kretsarna:
1. Rätten att fritt utöva militär makt mot sina intressesfärer.
2. Synen på sitt eget land och sina egna principer som mer betydelsefulla än grannländers.
3. Den konspiratoriska tron på att ens eget land är under hot och orättvist behandlat.
Tre kärnvärderingar som inte enbart förför den egna befolkningen, de tycks förföra hela världen. Och anledningen är de utbredda identitetsproblemen såväl i etablissemanget som hos människor till vardags. Den politiska högern kommer aldrig att våga rikta någon skarp kritik mot USA. Vidare, den proisraeliska delen av etablissemanget och befolkningen förblindas av antisemitism-debatten, muslimhat och historisk skuld. När det kommer till Putin tycks de flesta vara överens om galenskaperna. Endast en begränsad krets inom nyhögern och konspirationshögern tycker sig finna logiken som rättfärdigar Rysslands angrepp på Ukraina. En västlig motvallsidentitet i grunden driven av en sympati för autokrati och de starkas rätt att få härska.
Att tänka i sak är viktigt, men när sakskälen skymmer sikten och bidrar till att vi accepterar övergrepp, brott mot mänskliga rättigheter, folkrätten, så är det en logik som för oss bakom ljuset. Omständigheter som gör oss människor rent ut sagt korkade och oförmögna till att lösa upp alla de mörka moln som med sina fuktiga och iskalla vindar ätit sig in i märgen på oss de senaste åren. Vi är drabbade av en mental blockering där vi, varje gång vi ska analysera Pax Autokratikas härjningar, istället går in i supporterläge och börjar vifta med halsdukar och schalar i flaggors färger.
Den svenska regeringen var extremt lågmälda med USA-kritik i Venezuela-fallet och har vadat ut i ett existentiellt kärr där övergrepp är diskutabla och inte självklart något att kritisera. Stats- och utrikesministern diskuterade hellre Venezuelas inre angelägenheter och Maduro som ledare, som om detta skulle rättfärdiga ett övergrepp på en suverän stat. Man närmar sig principerna med Putins resonemang med ukrainska nazister eller Israels påståenden om iranska kärnvapen, så att rätt kan ges till aggressivitet och en krackelering av principer man trott varit en mänsklig framgång, respekt länder emellan, liksom mellan människor.
Jag såg på den gamla filmen Independence day häromdagen där utomjordingar hotar hela planeten och insåg hur vår värld så starkt förändrats på bara några decennier. En i grunden gemensam global känsla med samarbeten bortom gränser var narrativet för 20 år sedan. I dag är den kulturen som bortblåst och vi har reducerats ner till ängsliga och stridslystna länder som mest engageras av lokala eller nationella angelägenheter. Eller i det lilla, till kränkta och cancelerande individer med rätt till hur mycket aggression som helst. Allt annat är både overkligt och oviktigt. Som om vi alla druckit ur samma förgiftade brunn.
De officiella protesterna mot Ukrainakriget bygger på att Ryssland tillhör fel lag. Acceptansen av USA:s kidnappande av presidenter i andra länder beror på att de tillhör rätt lag, liksom acceptansen av Israels folkmord gör.
USA har bestämt sig för att lägga beslag på Venezuelas olja och suktar säkert efter de sällsynta jordartsmetallerna i Grönland, nödvändiga för att producera elektroniska komponenter för AI. Vilka länder står på tur att förnedras och plundras av den autokratiska och imperialistiska logiken? Grönland, Moldavien eller Palestina? Och när ska vi ta av oss supporterhalsdukarna och bara säga nej till det uppenbara?
Mänskliga kärnvärderingar dunstar bort tillsammans med ett vuxet konsekvenstänk när Pax Autokratika rullar in och förvrider våra hjärnor, särar våra hjärtan och urholkar generationers lärdomar av konflikter och en mödosamt uppbyggd internationell etik.
