Om Hitler hade haft tillgång till kärnvapen i sin bunker 1945, hade han då avfyrat dem när han insåg att spelet var slut? Hade han utgått från ett apokalyptiskt tänkande och bedömt läget som så att om Tredje riket går under så förtjänar resten av världen att gå samma öde till mötes? Det är inte helt otänkbart, med tanke på att Förintelsen och krigets brutalitet visade att massdöd inte i sig var ett hinder för honom. Å andra sidan kräver användning av kärnvapen tillförlitliga bärare och teknisk personal, men allt detta hade i praktiken kollapsat i Berlin under Andra världskrigets slutskede.
Hur man än vrider och vänder på det kan vi givetvis aldrig veta vilket vägval Hitler hade tagit, men det finns en filosofisk kärna i denna frågeställning som är betydligt mer tankeväckande än fokuset på de historiska omständigheterna. Det är ett tankeexperiment om gränsen mellan makt och ansvar, om världen som gisslan hos den som kontrollerar våldet. Om hur vissa inte bara tar sig rätten att bestämma över liv och död, utan även att styra historiens fortsättning.
Frågan handlar alltså mindre om Hitler som person och mer om vad en människa är kapabel att göra när all mening upphör. När man varken har något att vinna eller förlora längre, samt har full visshet om sin egen undergång liksom möjligheten att orsaka oåterkallelig omfattande skada. Ja, det är i denna diskussion som kärnvapen blir en varningssymbol för absolut handlingsfrihet i det absoluta nederlaget.
Med detta brännande perspektiv i beaktande och mot bakgrund av dagens våldsamheter kan man fråga sig hur statsledare som Donald Trump, Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu kommer att känna och resonera den stund de inser att spelet är förlorat.
Det är detta tankespår jag har i bakhuvudet när jag läser DN:s aningslösa ledarsida, där man skriver att de nordiska länderna bör skaffa egna kärnvapen. Pliktskyldigt medger man att kärnvapen visserligen inte är något önskvärt, men eftersom USA ”grundligt sviker sin roll som garant för Europas säkerhetsordning och gör utfall mot allierade – ja då måste de upp på bordet.” I DN-artikeln förekommer ett allvarligt argumentationsfel, och det handlar om det faktum att kärnvapen inte är defensiva vapen man använder för att skydda sina territoriella gränser.
Kärnvapen är det mest ultimata terrorvapnet som uppfunnits i mänsklighetens historia och dess avskräckningsteori går hand i hand med terrorismens grundfilosofi, nämligen att sprida skräck som i slutändan kommer att drabba oskyldiga genom massförstörelse av andras territorier. Den som propagerar för tillverkning av kärnvapen förespråkar i praktiken terrorism. Någon kanske invänder och hävdar: ”Men vi kommer ju inte använda dem”. Så varför tillverkar man då dessa massförstörelsevapen från första början om man inte har någon som helst intention att använda dem? Och vad händer den dag dessa vapen hamnar i fel händer?
Det finns bara ett enda sätt som mänskligheten kan komma till bukt med de förödande risker som kärnvapen innebär, och det är genom kärnvapennedrustning. Det borde vara en av de stora utrikespolitiska frågorna framöver.
Folk som säger ”god förmiddag” och ”god eftermiddag” när de hälsar. Det låter artigare.
Överanvändningen av adjektivet ”ikonisk” i alla möjliga sammanhang. Ordet har tömts på sitt värde, ungefär som ”legendarisk” gjorde för några år sedan.
