Det är inte bara klimatet som Trump lämnar åt sitt öde när USA lämnar FN:s klimatkonvention. Det är också idén om samarbete över gränserna för att lösa världens problem – och den har vi inte råd att förlora, skriver Mikael Bertilsson.
DEBATT. När världens mäktigaste stat som första land lämnar FN:s klimatkonvention handlar det inte bara om klimatpolitik. Det är ett avståndstagande från gemensamt ansvar, internationell solidaritet och den världsordning som krävs för att möta klimatkrisen.
USA har nu blivit det första landet i världen som lämnar FN:s klimatkonvention, UNFCCC. Beslutet, som fattats genom direktiv från president Donald Trump, innebär att USA inte bara drar sig ur enskilda klimatåtaganden, utan lämnar själva ramverket för det internationella klimatsamarbetet. Det är ett historiskt och djupt allvarligt steg – inte bara för klimatpolitiken, utan för den globala världsordningen.
UNFCCC är inte ”ännu ett klimatavtal”. Det är grunden för hela det internationella system som sedan 1990-talet har burit klimatförhandlingarna, inklusive de årliga COP-mötena och överenskommelser som Parisavtalet. När USA nu lämnar detta ramverk signalerar man att gemensamt ansvar, vetenskaplig samverkan och internationell solidaritet inte längre är vägledande principer.
Att Trumpadministrationen redan tidigare lämnat Parisavtalet var ett hårt slag mot det globala klimatarbetet. Men att helt lämna UNFCCC är något annat. Det är ett aktivt avståndstagande från idén om att klimatkrisen kräver gemensamma lösningar. Det sänder en signal till omvärlden att den stat som historiskt stått för en oproportionerligt stor del av de globala utsläppen inte längre anser sig ha något särskilt ansvar.
Konsekvenserna riskerar att bli långtgående. När världens mäktigaste ekonomi kliver av det multilaterala klimatsamarbetet försvagas både legitimiteten och drivkraften i förhandlingarna. Andra länder kan lockas att sänka sina ambitioner, skjuta upp åtgärder eller helt enkelt gömma sig bakom USA:s reträtt. Klimatpolitiken blir mer fragmenterad, mer osäker och mindre förutsägbar – precis det motsatta till vad forskningen visar behövs.
Beslutet har också en tydlig rättvise- och maktdimension. Klimatförändringarna drabbar redan i dag människor i det globala syd hårdast – trots att de bidragit minst till utsläppen. När USA lämnar UNFCCC försvagas också mekanismerna för klimatfinansiering, ansvarstagande och stöd till de länder som redan lever med konsekvenserna av en kris de inte orsakat. Det är ett svek mot principen om klimaträttvisa.
Flera forskare har pekat på att beslutet vittnar om ett förakt för internationell rätt och vetenskapligt grundad politik. Det handlar inte bara om klimatförnekelse, utan om en bredare politisk linje där multilaterala institutioner ses som hinder snarare än nödvändiga verktyg. I en tid då globala problem kräver gemensam styrning väljer USA att gå i motsatt riktning.
Detta ställer också krav på Europa och Sverige. USA:s reträtt får inte bli en ursäkt för passivitet. Tvärtom måste andra länder nu visa att det internationella klimatsamarbetet inte står och faller med en enda aktör. Det kräver stärkt klimatfinansiering, tydligare åtaganden och ett fortsatt försvar av FN-baserade institutioner.
Klimatkrisen är inte bara en miljöfråga. Den är en fråga om demokrati, ansvar och vilken sorts värld vi vill leva i. När USA lämnar klimatets ramverk lämnar man inte bara ett avtal – man lämnar idén om gemensamt globalt ansvar. Det är ett val som världen inte har råd att normalisera.
