Valdemar Möller: Grön omställning kan inte bygga på mer naturförstörelse

Föreställ dig att någon knackar på dörren och säger att huset du bor i ska rivas och att du måste flytta inom tio år. Och det är inte bara ditt hus som ska rivas, utan också alla dina grannars. 

Det är den verkligheten som många Kirunabor ställdes inför i somras. Det har sedan drygt två decennier varit klart att delar av Kiruna behöver flyttas på grund av rasrisk och expansionen av LKAB:s gruva. Chocken som kom i somras, bara någon dag efter den spektakulära kyrkflytten, innebär dock att det inte bara är en tredjedel av invånarna i staden som behöver flytta, som man trott tidigare, utan två tredjedelar. Dessutom ska hela flytten enligt LKAB själva ske inom bara loppet av tio år. 

LKAB:s nya besked var inte bara en katastrof för många Kirunabor utan också för de samer som lever runt om Kiruna. Gabna samebys sista flyttled för renarna går strax norr om Kiruna, just där LKAB tänker sig att man ska etablera nya bostadsområden. Det innebär att de, som Gabna samebys ordförande Lars-Marcus Kuhmunen uttrycker det i en intervju med DN, ”inte har någonstans att ta vägen”. 

Det är sant att Kiruna som stad antagligen inte hade existerat om det inte hade varit för gruvan, och att gruvan och staden under över hundra år har levt i någon slags symbios. Men det är också sant att det i dag bor människor i Kiruna som inte alls har någon relation till gruvan och att det är ganska extremt att ett företag ska kunna bestämma över en hel stads öde. 

Anledningen till att LKAB vill expandera är förstås de nya gruvfyndigheterna. Och anledningen till att regeringen – med näringsminister Ebba Busch och landsbygdsminister Peter Kullgren i spetsen – så gärna vill låta dem göra det är att de vill att Sverige ska bli rika genom att vi producerar våra egna jordartsmetaller och på så sätt konkurrerar med Kina. 

Enligt LKAB:s chef för samhällskontakter Niklas Johansson skulle det innebära en katastrof om de inte lyckas flytta större delen av staden och utveckla gruvan inom tio år. ”Klarar vi inte av detta så är alternativet avveckling”, säger han till DN. Det är dock lite svårt att förstå hur ett företag som gjorde en vinst på 8,7 miljarder kronor under 2024 (och på 16 miljarder under 2023) inte har resurser nog att överleva i ens tio år. Vad Niklas Johansson inte nämner är också att förr eller senare kommer malmen att ta slut även i den nya gruvan. Hela deras affärsidé bygger på en utvinning av ändliga resurser och hur mycket de än önskar det är det inte en utvinning som kommer kunna pågå för evigt. 

”Jordartsmetallerna behövs för den gröna omställningen”, brukar det heta. Men vi vet också att gruvor innebär en enorm påfrestning, inte bara för de som bor på platsen, utan också för miljön. Idén om att fler gruvor är nödvändiga bygger också på en illusion att vi i framtiden ska kunna producera, resa och konsumera på samma sätt som vi gör i dag med den enda skillnaden att det i framtiden ska ske med hjälp av el istället för fossila bränslen. Men som konflikten i Kiruna tydligt visar är det alltid några som kommer att få betala priset för en ökad produktion.   

En grön omställning på riktigt måste innebära att vi producerar och konsumerar färre saker och återvinner det som redan finns. Den kan inte bygga på fortsatt exploatering och förstörelse av naturen. 

Men kommer inte en stad som Kiruna där så många arbetar inom gruvindustrin att gå under om gruvan avvecklas, kanske några frågar sig. Det är förstås möjligt, men istället för att sätta allt hopp till gruvan borde man se vilka andra resurser som finns i och omkring Kiruna, till exempel den storslagna naturen som lämpar sig utmärkt för turism. I en mer digital framtid är det också möjligt att många kommer kunna bo i Kiruna utan att deras arbete och försörjning är knutet till den fysiska platsen. 

Detta kräver dock att regeringen inte bara lyssnar på LKAB utan också på de som bor i Kiruna, på samerna och på de miljöorganisationer som varnar för de konsekvenser som ökad gruvbrytning skulle få.