Helena Trotzenfeldt: Historiebeskrivningen av den 7 oktober är tveksam

”Jag har tolererat dina åsikter länge, men när du förnekar Hamas’ våldtäkter går du över min gräns!”

Det är inget exakt citat, men flera personer har skrivit detta till mig. Att “Hamas” begick våldtäkter 7 oktober har blivit ett axiom. Ifrågasättandet räknas som försvar av Hamas. Försvar av de påstådda våldtäkterna, eller egentligen av våldtäkter överlag. Jag har i deras ögon blivit “för” våldtäkter. 

Jag vill vara tydlig med att jag inte påstår att våldtäkter inte begicks, utan att de är ”obevisade”.

”Man ska tro kvinnor, men inte judinnor!”, skrev en ilsken IRL-vän till mig, syftande på sloganen ”believe women”, medan han anklagade mig för att egentligen vara driven av antisemitism. Han vet bättre. Men raseriet över vad jag formulerat tog över.

Jag har haft den här diskussionen i sociala medier så många gånger att jag vet hur den går. Och nej. Jag har mig veterligt aldrig övertygat någon av de ilskna ”du hatar judar”-anklagarna, men andra läser vad jag skriver, och det är en tröst. 

Jag brukar svara med att fråga vilken våldtagen kvinna de syftar på, de som är så upprörda. Efter att de googlat lite och insett att det inte finns någon namngiven person som skulle ha blivit våldtagen den dagen följer påståendet att Israel ”självklart” inte ger ut deras namn. Då säger jag att jag inte behöver något namn, bara berätta var det skedde, vilken tid och var bevisen finns. 

Då googlar de lite till och kommer tillbaka med FN:s ganska förvirrade ställningstaganden. 

Så låt oss bena lite i dem. 

Omedelbart efter 7 oktober 2023 gick representanter för Israel ut med en lång rad lögner om vad som hänt. Det är oklart varför, eftersom de borde ha insett att de skulle motbevisas rätt snabbt. Filmen October 7 | Al Jazeera Investigations finns på Youtube och rekommenderas varmt. Den är verkligen ingen hyllning till Hamas, och den är den enligt mig bästa sammanfattningen av vad som hände den dagen. Kronologiskt framförd, saklig som attans. Det finns också ytterligare ett Youtube-klipp, October 7: Al Jazeera investigates | The Take, som är en podd-liknande intervju med skaparen av det första klippet. 

Jag följde inte detta så noga då, utan trodde att bäbisarna i ugnar och de ihopbuntade barnen som bränts levande var olyckliga rykten som uppstått organiskt och som ingen rådde för. Jag var så naiv. Det var de inte. Yossi Landau, den organisation som tog hand om kropparna, IDF och Netanyahu blåljög. Det räckte liksom inte med att bara säga att ”Hamas”, och jag sätter ordet inom fnuttar, eftersom många av de som härjade runt i Israel den dagen var privatpersoner som passade på när stängslet öppnats och inte alls Hamas, hade begått rätt otäcka mord inklusive av barn och hade uppvisat brutalitet när de samlade ihop gisslan. Gärningarna var illa nog utan lögner.

De var tvungna att dehumanisera gärningsmännen totalt. De är inte människor utan monster. Barbarer. Känns det igen? 

”Savages! Savages! Demons! Devils! Kill them!
Savages! Savages! What are we waiting for?
Destroy their evil race, until there’s not a trace left”

Så när man inser att någon ljuger om en sak är det ju rimligt att inte tro något annat de säger heller, såvida inte andra bevis finns. FN ville skicka dit professionella utredare omgående, men det gick inte Israel med på. Inte förrän i januari reste utredaren Pramila Patten dit och konkluderade i sin rapport i mars 2024 att det fanns vad hon kallade ”reasonable grounds” att anta att våldtäkter begåtts den dagen. Rapporten innehåller också en mängd fakta runt våldtäkter begångna av IDF mot palestinier. Har du sett dessa nämnas någonstans?

I maj kom dock FN ut med en sammanfattning som liksom nedgraderar hennes påstående om våldtäkter från “reasonable” till icke bevisade, på grund av Israels bristande samarbetsvilja. De fick inte tillgång till vittnen, obduktionsprotokoll, bilder, filmer. Inga provtagningssatser (på engelska “rape kits”) hade gjorts. Och, som de påpekar, de personer de faktiskt fick prata med ljög om annat. 

Däremot konstaterar FN att ”sexual violence” förekommit. Det kan närmast översättas med sexuellt ofredande, det vill säga en påtvingad sexuell handling som inte innebär någon form av penetration. Och det är självklart inte acceptabelt, men det är inte våldtäkt enligt FN:s definition. Det påstås ha funnits avklädda kroppar och de bortförda tillsades att sära på benen på ett sätt som räknas som sexuellt våld. Det finns också två vittnesmål från gisslan om sexuella övergrepp i Gaza, som jag inte heller vill minimera. Men inte heller de hävdar våldtäkter. 

Än mer förvirrande är att på årsdagen, den 7 oktober 2024, skrev Pramila Pratten plötsligt att gruppvåldtäkter förekommit 7 oktober, och att detta egentligen varit hennes konklusion. Så i mars 2024 skrev hon ”reasonable grounds”, i juni fanns inga bevis, men i oktober hade hon plötsligt ändrat sig. 

Till detta ska läggas FN:s märkliga beslut att lägga Hamas till listan över organisationer som använder sexuellt våld som vapen i konflikter innan man hade hört något vittnen eller gjort någon egen analys, samtidigt som man nöjde sig med en varning till Israel, trots att det i deras fall finns mängder av belägg – i Gaza, på Västbanken, i israeliska fängelser, där de kör upp föremål i mäns ändtarmar så att deras anusar spricker. 

Så ja, för den som vill tro på våldtäkterna finns mängder av lösryckta citat att peka på. Men inga bevis.

Hamas har tagit ansvar för precis allt annat som de och övriga Gaza-bor gjorde den dagen utom just de påstådda våldtäkterna, som de tvärtom är väldigt upprörda över, eftersom de är religiösa. Muslimer får inte ens ta kvinnor i hand, som bekant. Det finns absolut muslimska avarter som Boko Haram och ISIS, som gladeligen tolkat Koranen som att det är i sin ordning att våldta ”slavar”, men dessa är få och kännetecknas av att de är stolta över sina gärningar. De förnekar dem inte. De motiverar dem.

Tankefiguren här är att Hamas ledning, vars mål var att attackera israeliska baser och ta så många gisslan som möjligt för att kunna byta mot palestinska fångar, skulle säga till sina soldater att ”när ni är i Israel ska ni våldta så många kvinnor ni kan” bara för att sedan blåneka till detta men stå för allt annat. Hamas trodde att 80 procent av alla de skickade ut skulle dö. Istället blev det 20 procent. Och ändå vill vissa tro att Hamas skulle ha velat att deras utsända skulle lägga ifrån sig vapnen och lägga tid på gruppvåldtäkter bara för att sedan neka till det. 

Den 11 december 2025 kom Amnesty ut med sin rapport om den dagen. De konstaterar också ”sexual violence”, dvs sexuellt ofredande, men fick bara intervjua ett vittne. De har inte hittat några bevis för våldtäkter. De är också tydliga med att de inte har några bevis att Hamas gav order om sexuellt våld, och de vet inte ens om de som de menar var skyldiga till sexuella övergrepp var från Hamas eller om de var civila. 

”Hur kan du försvara Hamas?!” Jag möter detta så ofta, trots att jag konsekvent varit djupt kritisk mot Hamas – av många andra skäl. Och om du efter att ha läst detta eller kanske redan tidigare börjar säga till din omgivning att ”våldtäkterna är obevisade” kommer du också att få höra det.

Så det är lika bra att börja fila på ett bra svar.