En hållbar fred måste bygga på rättvisa, försoning och demokrati. Allt annat riskerar bara att skapa en falsk trygghet, skriver Mikael Bertilsson angående en eventuell lösning på kriget i Ukraina.
När statsminister Ulf Kristersson beskriver mötet i Berlin som ”ett viktigt steg mot en hållbar fred” låter det som om världen äntligen närmar sig en lösning på kriget i Ukraina. Men bakom orden gömmer sig en farlig förenkling. Fred är inte ett diplomatiskt tillstånd som kan beslutas fram – det är en politisk och moralisk process som kräver mod, ansvar och långsiktighet.
I den europeiska debatten har ”säkerhet” blivit ett magiskt ord. Allt kan motiveras i dess namn: vapenstöd, upprustning, militär integration. Men när säkerheten sätts före rättvisan riskerar freden att bli en parentes mellan två krig. Europas ledare säger sig vilja bygga en hållbar fred, men samtalen handlar mest om garantier, territorier och geopolitik – inte om människor, skuld och försoning.
Att stärka Ukrainas självförsvar är både moraliskt och strategiskt rätt. Men parallellt behövs en tydlig plan för hur Europa ska bidra till återuppbyggnad, ansvar och rättvisa. En fred som inte bygger på upprättelse kommer bara att frysa konflikter, inte lösa dem. Den som talar om fred måste också våga tala om de civila som förlorat allt – om barnen som växer upp bland ruiner, och om hur krigets psykiska och sociala sår kan läka.
Kristersson talar om ett ”momentum” för fred. Men momentum räcker inte. Det krävs en vilja att tala klarspråk – om krigsbrott, om sanning, och om vad Europa faktiskt är berett att försvara. Om freden ska bli hållbar måste den bottna i värden, inte bara i maktbalans.
Sverige har historiskt varit en röst för dialog, folkrätt och internationellt samarbete. I dag riskerar den traditionen att ersättas av ett språk som reducerar fred till militär strategi. Det är inte fel att tala om försvar, men det är farligt att sluta tala om fred.
Medierna spelar också en roll. När varje framsteg mäts i militära termer och varje förlust tolkas som svaghet, försvinner utrymmet för samtal om diplomati och civila initiativ. Det är som om själva idén om fred blivit misstänkliggjord. Men Europas framtid avgörs inte bara av hur många vapen som skickas – utan av vilken moralisk kompass som vägleder besluten.
Vi behöver återerövra förmågan att se fred som något aktivt – som kräver ledarskap och mod, inte bara uttalanden. Om Europa menar allvar med orden i Berlin måste nästa steg handla om rättvisa, försoning och demokrati. Annars blir den ”hållbara freden” bara ännu en rubrik bland andra – medan våldet fortsätter i nya former.
