Handel eller folkrätt? Västsahara och EU:s juridiska dragkamp

Många känner inte till Västsahara, det nordafrikanska landet som gränsar till Europa. När den tidigare kolonialmakten Spanien lämnade landet 1975 ockuperades det av grannländerna Marocko och Mauretanien, och än i dag kontrolleras två tredjedelar av Marocko. Men sedan ungefär 20 år driver Marocko sin autonomiplan, som föreslår visst västsahariskt självstyre under marockansk kontroll.

Planen lades även som grund i resolutionen om Västsahara i FN den 31 oktober. Och tidigare i oktober aviserade EU-kommissionen ånyo ett nytt handelsavtal med Marocko som omfattar Västsahara, trots FN:s avkoloniseringsprincip.

– I samband med 50-årsdagen av Marockos ockupation av Västsahara belönar vissa länder Marocko, men inget i sak har ändrats: Västsahara ska avkoloniseras, ett folk har splittrats och berövats sin rätt till att be stämma över sitt öde, säger Senia Bachir, självständighetsrörelsen Polisarios representant i Sverige, och fortsätter;

– Det som håller på att förändras är att det sker försök runt om i världen som vill undergräva internationell rätt, försvaga institutionerna, hota rättsstatsprincipen och den globala ordningen som vi känner den.

FN-styrkan Minurso

Efter år av väpnad konflikt blev Marocko och Polisario 1991 överens om en vapenvila under övervakning av FN, som också fick i uppdrag att organisera en folkomröstning där västsaharierna, i likhet med andra afrikanska kolonier, skulle få rösta om sitt öde: självständighet eller integration med Marocko.

Då grundades FN-styrkan Minurso (Mission for the referendum in Western Sahara) som nästa år har funnits på plats i 35 år. Tvistefrågan är att Marocko anser att inflyttade bosättare bör få rösta, medan Polisario menar att endast de västsaharier som bodde i området då ska få avgöra framtiden.

Marocko har byggt en lång, bevakad sandmur, kantad av minor, som delar Västsahara i två och efter ockupationen började västsaharier fly till grannlandet Algeriet. Sedan 50 år lever uppskattningsvis uppemot 200 000 flyktingar i ökenläger – uteslutande beroende av humanitärt bistånd. Resten bor i det ockuperade Västsahara.

– Varje västsaharisk familj är splittrad. För mig betyder det att mitt barn inte har träffat sina farföräldrar. Medan jag aldrig har varit i det ockuperade Västsahara finns min mans hela familj där, säger Senia Bachir.

Stärkt autonomiplan

Den 31 oktober 2025 förlängdes återigen mandatet för Minurso med ett år – men på initiativ från USA stärktes Marockos föreslagna autonomiplan.

– Nu står det i resolutionen att autonomiplanen kan ge en grund för förhandlingar, men också att det finns andra förslag, som Polisarios. Marocko tog det som sin chans att fira att FN stödjer Marockos plan, men så är det inte, säger Senia Bachir.

Till exempel skrev Marockos kung Mohammad VI i ett uttalande att USA:s president Donald Trump har ”banat väg för en slutgiltig uppgörelse i konflikten”, som han kallade en seger, rapporterade TT. Trump erkände nämligen Marockos suveränitet över Västsahara under sin förra mandatperiod.

Men enligt Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, är tolkningen felaktig.

– FN:s säkerhetsråd har inte gett bort Västsahara till Marocko, som Marocko och vissa medier beskrivit. Men det som är nytt är att säkerhetsrådet uttalar att autonomiplanen är en grund för de fortsatta samtalen, vilket är en politisk markering, säger han, och fortsätter:

– Och det strider mot säkerhetsrådets beslut 1991 att skapa Minurso för att genomföra folkomröstningen. Ingenting relevant har förändrats, bortsett från Marockos attityd, som sedan 2007 inte accepterar annat än en annektering.

Handelsavtal med EU

I oktober presenterade EU-kommissionen ett nytt provisoriskt handelsavtal med Marocko,
trots att Europeiska unionens domstol ett år tidigare, den 4 oktober 2024, fastslog att avtal om fiske och jordbruk mellan EU och Marocko är ogiltiga.

I domen från 2024 står att 2019 års handelsavtal mellan EU och Marocko rörande fiskeri- och jordbruksprodukter ”som Västsaharas folk inte gav sitt samtycke till, ingicks i strid med principerna om självbestämmande”. Domstolen lämnade samtidigt en brasklapp om att samtycke från Västsaharas folk inte alltid måste uttryckas tydligt, utan i vissa fall ”kan presumeras”, det vill säga hållas för sannolikt.

I ett uttalande från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tas domen i beaktande, samtidigt som hon framhåller den värdefulla relationen med Marocko. Bland annat är EU ”fast beslutet att bevara och fortsätta att stärka de nära förbindelserna med Marocko på alla områden inom partnerskapet”, i enlighet med ”principen om att alla ska tjäna varandra.”

Enligt Senia Bachir har Polisario varken konsulterats om eller samtyckt till något avtal. Ett antaget samtycke ska med domstolens formulering endast gälla om folket får ”specifik, konkret, väsentlig och verifierbar nytta” av resursutvinningen. Så är inte fallet, menar hon.

– Tyvärr är det inget nytt att kommissionen försöker kringgå sin egen domstol. Polisario har redan tagit EU till domstol flera gånger och vunnit. Men efter den historiska domen i EU:s högsta instans hoppades vi att det skulle få ett slut, säger hon.

Oppositionen kritisk

Riksdagsledamoten Jacob Risberg (MP) kritiserade i en riksdagsdebatt den 17 november att regeringen godkände EU:s nya handelsavtal med Marocko.

”EU-domstolen har dessutom betonat att varje avtal som gäller Västsahara endast är giltigt om det finns ett fritt, informerat och förhandsgodkänt samtycke från det västsahariska folkets legitima representant, vilket enligt domstolen är Polisario”, skrev han i interpellationen.

Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) var positiv till avtalet och kallade Marocko en viktig partner inom sektorer som rätt, energi, miljö och klimat, säkerhet och migration.

– Det är EU-domstolen som har att avgöra om avtalet är förenligt med de krav som EU-domstolen ställer. Polisario har möjlighet att få frågan prövad. Enligt domstolen kan ett samtycke från Västsaharas folk också ges underförstått under vissa villkor. Bland annat måste fördelar med avtalet komma det västsahariska folket till godo, sa han i debatten.

Dousa uppgav inte om Polisario hade konsulterats och välkomnade att säkerhetsrådet ”ger sitt uttryckliga stöd för förhandlingar”. Enligt Dousa inger resolutionen ”hopp om att en process mot en politisk lösning kan ta fart”.

Ödsla politiskt kapital?

Pål Wrange bjuder på en tolkning av varför svenska regeringen röstade ja: Sverige vill fly-
ta med strömmen.

– Varför ödsla politiskt kapital på en fråga man inte anser vara viktig? Man kan ha gjort en sådan realpolitisk analys, säger han.

Tidigare har svenska regeringar röstat nej till handelsavtal i EU:s ministerråd, uppgav nättidskriften Västsahara. 2006 röstade Sverige ensamt nej med hänvisning till att det strider mot folkrätten och 2013 avvisade den moderatledda regeringen förhandlingar.

– Efter att Sverige alltid har röstat nej och med domen som bekräftade att Sveriges ståndpunkt har varit rätt, så blev vi överraskade – och besvikna – över att Sverige röstade ja i år, säger Senia Bachir.

Trots att Sverige tidigare röstat nej, gick avtalet ändå igenom med stöd av övriga EU-länder. Spelar Sveriges agerande nu ändå roll för det aktuella avtalet? Det menar Lotta Johnsson Fornarve (V), ordförande för Västsaharanätverket i riksdagen, som nyligen stod värd för seminariet 50 år av ockupation av Västsahara.

– Det går fortfarande att stoppa avtalet och det borde Sverige göra. Vi har fram tills nu va­rit en viktig röst för Västsahara och folkrätten. Att ursprungsmärka västsahariska varor, som är en del av kommissionens förslag, blir också verkningslöst om inte vi pressar Marocko att acceptera att det faktiskt ska stå just Västsahara, säger hon.

Strider mot folkrätten

Pål Wrange är kritisk mot det nya avtalet – som även det strider mot folkrätten om Polisario inte gett samtycke – och till EU-kommissionens agerande.

– Inför det förra avtalet deltog de i parodiska konsultationer, arrangerade av Marocko, vilka också underkändes av domstolen. Men efter att domstolen oförsiktigt skrev att ett samtycke kan presumeras, om det är fördelaktigt för folket, försöker kommissionen nu i stället gynna Polisario med pengar, säger han.

Gemensamma intressen och relationer, särskilt mellan Marocko och dess tidigare kolonialmakt Frankrike, står bakom de fortsatta avtalen, menar Wrange.

– Marocko är också en av vägarna in i Europa för migranter och kan använda migrationsvapnet på ungefär på samma sätt som Turkiet, säger han.

I utbyte mot miljardstöd från EU kontrollerar Turkiets president Recep Tayyip Erdogan flyktingströmmar mot Europa, men 2020 är ett exempel på när han öppnade gränserna så att syrier kunde nå EU-land. Även Marocko får sedan flera år både ekonomiskt och politiskt stöd samt har slutit
en migrationspakt med EU.

Inte sett värre polisstat

För fem år sedan, 2020, bröts vapenvilan mellan Marocko och Västsahara. Sedan dess pågår en lågintensiv konflikt vid gränsen.

– Polisario välkomnar med öppna armar en politisk lösning, medan Marocko eskalerar våldet mot det fredliga motståndet i ockuperade Västsahara, som är helt avstängt för medier, observatörer och aktivister. Men att kväva ett folk går bara så länge, en dag exploderar det, säger Senia Bachir.

Flera rapporter från bland andra Amnesty international och Human rights watch vittnar om repressiva åtgärder mot opposition; fängslanden, tortyr, försvinnanden samt begränsningar av yttrandefrihet och föreningsfrihet i det ockuperade Västsahara.

– Jag har varit i många länder, men aldrig sett en värre polisstat än Marockoockuperade Västsahara, sa Steven Zunes, professor i politik vid Universitetet i San Francisco, till Sveriges television den 27 februari 2024.

Att visa den västsahariska flaggan eller annan form av nationell känsla straffas i vad han beskriver som ”en väldigt allvarlig människorättssituation”.

Viktigt med kunskap

20 år har gått sedan Senia Bachir för första gången satte sin fot i Sverige, då som student. Hon är en av alla västsaharier som har fötts och har vuxit upp i flyktinglägren. Som liten ville hon bli läkare, men hon säger att verkligheten grusade drömmen: som västsaharier skulle hon inte få arbete på ett sjukhus under marockanskt styre. Därför valde hon ett stipendium, som tog henne till en internationell utbildning i Norge. Där blev hon medveten om hur få som kände till västsahariernas kamp.

– Då kände jag att det är min skyldighet att dela och sprida mitt folks berättelser, mod och beslutsamhet i kampen för frihet.

Efter magisterexamen och arbete som politisk rådgivare i Afrikanska Unionen utnämndes hon till representant och officiell röst för Polisario.

– För oss är det viktigt att öka kunskapen; läs och lär om eller försök att resa till Västsahara! Vi behöver stöd för att avsluta kolonialismen en gång för alla, och ge frihet till Västsahara, Afrikas sista koloni.

Känner du hopp om en lösning för Västsahara?

– Vi är hoppet, eftersom vi tror på vår sak, vår kamp och vår rätt. Det kan kännas svårt att tro på principer och värderingar med så mycket orättvisa och förtryck, men i det finns även motstånd och människor som kämpar för rättvisa. Ett halvt sekel av ockupation är också 50 år av motstånd, säger hon.

Syre har sökt Benjamin Dousa för en intervju.