Många tycker att det är fel att bojkotta israeliska lärosäten, men argumenten håller sällan för granskning menar studenten och aktivisten Taha Khatab som synat fem återkommande myter.
Akademisk bojkott av israeliska lärosäten möts i Sverige av ett antal återkommande invändningar. De presenteras ofta som principfasta försvar av akademisk frihet och demokrati. Under mitt engagemang i studentrörelsen och efter flera samtal med ledningen vid Göteborgs universitet har jag gång på gång stött på samma argument. Argument som inte håller för granskning.
Här är de fem vanligaste myterna som används för att stoppa akademisk bojkott av israeliska lärosäten.
Myt 1: Akademisk bojkott hotar den akademiska friheten
Akademisk frihet är inte värdeneutral. Svenska universitet gör redan i dag avvägningar kring samarbeten med institutioner i auktoritära stater, militär forskning och verksamhet som strider mot internationell rätt. Att då hävda att just Israel ska vara undantaget från allt institutionellt ansvarstagande är inkonsekvent. Akademisk bojkott riktar sig inte mot fri forskning i sig, utan mot institutioner som är strukturellt involverade i ett systematiskt förtryck. Att avstå samarbete med sådana institutioner är ett uttryck för forskningsetik och akademiskt ansvar – inte ett hot mot friheten.
Om akademisk bojkott av israeliska lärosäten anses hota den akademiska friheten, innebär det då att svenska universitet tidigare har svikit denna frihet när de följt regeringens uppmaning att avbryta samarbeten med ryska lärosäten?
Myt 2: Studentrörelsen har inte valt demokratiska vägar
Kritiker hävdar ofta att kraven på akademisk bojkott drivs av små, extrema grupper utan stöd bland studenter och anställda. Detta bortser från att frågan har drivits genom öppna debatter, motioner och demokratiska beslut inom studentrörelsen. Studentkårer vid flera av Sveriges största lärosäten, Stockholms universitet och Göteborgs universitet, har fattat beslut om akademisk bojkott av israeliska lärosäten, och liknande ställningstaganden har gjorts av andra studentorganisationer. Även fackliga organisationer inom akademin har uppmanat universitetsledningar att ta ställning i frågan.
Det verkliga demokratiska problemet är istället att dessa beslut konsekvent ignoreras av rektorer och universitetsledningar.
Myt 3: Bojkotten tystar israeliska fredsröster
Argumentet låter omtänksamt men bortser från makt. Israels universitet är inte neutrala institutioner utan är tätt sammanflätade med staten, militären och ockupationspolitiken. Samarbeten med dessa lärosäten bidrar till att normalisera ett system som systematiskt kränker palestinska studenters och forskares akademiska frihet.
Att fortsätta samarbeta i dialogens namn, samtidigt som palestinsk akademisk verksamhet slås sönder, innebär i praktiken att acceptera status quo. Bojkotten riktar sig mot institutioner – inte mot individuella forskare – och syftar till att skapa verkligt förändringstryck.
Det är också värt att notera att flera israeliska akademiker såsom Maya Wind och Ilan Pappé som verkar för fred och antisionism öppet har uppmanat omvärlden att bojkotta israeliska institutioner.
Myt 4: Svenska lärosäten är självständiga i frågan
I samtal med universitetsledningar framträder en annan bild. Lärosäten hänvisar ofta till regeringen och till den politiska styrning som präglar dagens akademi. Resultatet blir att universitetsledningar undviker att fatta egna beslut och i stället låter studentrörelsen bära konflikten.
Att å ena sidan hävda autonomi, men å andra sidan vägra gå emot politiska signaler, är inte neutralitet. Det är ett aktivt ställningstagande för rådande ordning – och mot studenternas demokratiska inflytande.
Myt 5: Akademisk bojkott är antisemitisk
Detta är det mest allvarliga och mest missbrukade påståendet. Att bojkotta israeliska lärosäten på grund av deras institutionella koppling till ockupation och brott mot internationell rätt är inte antisemitism. Det är en humanitär och etisk handling riktad mot statliga strukturer.
Att likställa detta med antisemitism riskerar i stället att urvattna begreppet och tysta legitim kritik. Antisemitism och sionism måste bekämpas konsekvent, men den kampen stärks inte av att användas som skydd mot ansvarstagande. Över 2 700 akademiker i Sverige har offentligt ställt sig bakom upprop för akademisk bojkott av israeliska lärosäten, däribland Uppsaladeklarationen. Bland undertecknarna finns judiska forskare, såsom Henry Ascher, senior professor vid Göteborgs universitet. Att avfärda dessa röster som antisemitiska saknar grund.
Svenska universitet och studentorganisationer måste våga ta ställning när grundläggande akademiska och mänskliga rättigheter kränks.
Att avstå från handling är också ett val och i detta fall ett val som får konsekvenser för den palestinska akademiska friheten.
