Om det finns något som kan riva ner psykologiska murar är det klarspråket. Ofta använder vi förnekelser, bortförklaringar och normalisering för att slippa känna skuld och oro och för att inte behöva tala om maktlöshet. Detta gäller i allra högsta grad klimatförändringarna och den globala miljöförstöringen, där klarspråket om mänsklighetens största existentiella kris vid första anblick kan kännas som ett obehagligt angrepp.
Egentligen är det inte konstigt, därför att klarspråket omvandlar abstrakta hot till konkreta beskrivningar. I stället för att tala i vaga termer som ”uppvärmning” och ”risker”, klargör klarspråket de verkligt brutala konsekvenserna i form av kollapsade ekosystem och fler dödsfall. I flera sammanhang förväntas man vara åtminstone balanserad. I den mån man talar om klimatkrisen använder man trevlig ton och mildrande uttryckssätt för att inte skapa en alltför dålig stämning.
Någon som definitivt inte gör det är författaren och översättaren Gun-Britt Sundström. I en uppmärksammad söndagsintervju i P1 delar hon med sig av en tvärsäkerhet om att allt är för sent. Hon vet inte hur man ska vara funtad för att kunna känna optimism i dessa tider. Den enda möjligheten att känna hopp inför framtiden är att ha en tro på en övernaturlig verklighet, säger hon. Journalisten Martin Wicklin blir påtagligt ställd inför hennes krassa frihet från illusioner, fastän hon egentligen bara påpekar vad klimatforskare påpekat i över 20 års tid. Eller ja, till och med sedan 1960-talet.
Sundströms nattsvarta tankar om att världen går en katastrofal framtid till mötes är något som engagerat kultursidorna, till exempel Ale Låke (Dagens ETC), Daniel Strand (Expressen) och Björn Wiman (DN). Wiman beundrar Sundströms förmåga att bryta våra invanda mönster men markerar samtidigt: ”Den djupaste tragedin är den som uppstår om vi ger efter för vår egen känsla av förtvivlan.”
Wimans formulering fångar kärnan i den beska eftersmak jag känner efter att ha lyssnat på Sundström. Hennes pessimism leder ingenvart och det irriterar mig. Jag undrar: vilken funktion fyller den och för vem? Dessutom finns en väsentlig diskussion som utelämnas helt, nämligen ansvarsfrågan. Jag vet inte vad Sundström har för svar på frågan om vilket ansvar hennes generation har för det hon kritiserar.
Det är alltså starka men motstridiga känslor hos mig efter intervjun. Det är inte allvaret, klarspråket och insikten om klimatkrisen jag ifrågasätter, utan just beskrivningen av framtiden som något som vi redan har förlorat och som inte lämnar utrymme åt mänsklig handlingskraft. Vi har inte råd att acceptera den intellektuella kapitulation som Sundström finner oundviklig. Hennes hopplöshet förmedlas som den vore något utmanande, men egentligen kan den vara skadlig. Den skapar bara ännu större känsla av maktlöshet och passivitet när allt engagemang behövs.
Framtiden må vara osäker, men det blir åtminstone inte bättre av att vi ger upp den i förväg.
Miljöpartiet ämnar driva frågan om arbetstidsförkortning och Vänsterpartiet vill införa miljardärsskatt.
Säger som Sofia Mirjamsdotter: Varför vill Socialdemokraterna vara värre än Tidöpartierna?
