Det går en klar skiljelinje mellan två slags människosyn, skriver Fredrik Brehmer. En segregerande, destruktiv och en humanistisk och konstruktiv, med en tro på kulturens, föreningslivets och folkbildningens kraft.
DEBATT. Vi behöver prata om människosyn. Det finns en tydlig skiljelinje mellan å ena sidan ytterhögern med Sverigedemokraterna i spetsen och å andra sidan den humanistiska vänstern och mitten.
För sverigedemokrater är allt statiskt.
Svenskar är svenskar.
Samer, romer och judar är inte svenskar.
Invandrare är kriminella.
Arbetslösa är lata.
Sjuka är också lata.
Människor i utsatta områden förtjänar ingenting annat än att stanna där resten av livet. (Förutom om de begår brott och kastas i fängelse, eller är invandrare, för då ska man utvisas.)
Människor med miljonförmögenheter förtjänar heller inget annat än inhägnade villor, lyxyachter, privatplan och så vidare.
Segregation som grundläggande samhällssyn. Aldrig någonsin ska dessa människor mötas. Ingenting går att förändra. Ingenting ska heller förändras. Som det var på 1800-talet. Om du var en fattig bonddräng var du en fattig bonddräng.
Motsatsen till denna segregerande och destruktiva människosyn är en humanistisk, inkluderande och konstruktiv syn på människan. En sådan människosyn utgår från att varje individ till största delen formas av sin sociala omgivning.
Ett barn som utsätts för våld lär sig slåss. Ett barn som lever i krig lär sig döda. Ett barn som får pussar och kramar lär sig kärlek. Ett barn som blir uppmärksammat lär sig empati och omtanke.
Inget barn föds kriminellt. Barn lär sig brottslighet av vuxna.
Inget barn föds till elitidrottare. De som når elitidrotten gör det genom åtskilliga timmar av hård träning.
Självklart kan en rullstolsburen person aldrig tävla i löpning eller hopp på samma villkor som andra, oavsett mängden träning.
Olika människor har olika grundförutsättningar, men den sociala omgivningen väger alltid tyngre för en människas livsbetingelser.
För det första är skillnaderna i grundförutsättningar ofta kompensatoriska. En person som har svagare förutsättningar på ett område stärker ofta andra förmågor mer. För det andra har skillnaderna inget samband med etnicitet. Oavsett vart du kommer i världen finner du samma spektrum av individer.
Som jag brukar säga till mina elever: Alla kan göra sitt bästa. Du kan, och du blir bättre om du tränar och tror på dig själv. Oavsett studievana, ålder, hälsa och familjesituation. Genom att tro på att människor kan förändras i positiv riktning kan vi också, ofta med förvånansvärt små insatser, göra stor skillnad.
Ett sådant exempel är införandet av SAO-jobb (studiemotiverande arbetslivsorientering) för åttondeklassare i några kommuner, bland annat Sundsvall, som Dagens Nyheter rapporterat om.
En humanistisk och konstruktiv människosyn innebär också en övertygelse om kulturens, föreningslivets och folkbildningens stärkande kraft.
Ett samhälle där politiska partier förespråkar att barn sätts i fängelse är ett samhälle som inte bara har gett upp, utan cementerar ungdomskriminaliteten ytterligare. Det är det som skiljer ytterhögern från oss andra.
Det lilla som behövs är att tron på människors förmåga och föränderlighet genomsyrar samhället. Du kan. Vi litar på dig. Vi hjälper och stöttar varandra.
