Växer eller krymper ozonhålet?

Under 1980-talet kom många alarmerande rapporter om att ozonlagret höll på att tunnas ut, främst som en följd av utsläpp av freoner (även kallat CFC) från till exempel kylskåp, sprayflaskor och luftkonditionering och utsläpp av lustgas. När ozonlagret blir tunnare gör det att en mindre del av den skadliga UV-strålningen från solen filtreras bort innan den når jordytan, vilket bland annat ökar risken för hudcancer. Det påverkar även tillväxten av växtplankton negativt, vilket i sin tur kan leda till att fiskbeståndet minskar. 

1987 undertecknade en låg rad länder det så kallade Montrealprotokollet där länderna förband sig till att fasa ut ämnen som är skadliga för ozonskiktet. I Sverige förbjöds till exempel freoner redan 1995 medan en del andra länder fick fram till 2010 på sig att fasa ut freonerna. 

Trots detta så är ozonlagret fortfarande tunt, åtminstone om man jämför med tiden före 1980-talet då freoner blev vanliga. Frågan är dock om det fortfarande går åt fel håll eller om vi är på väg att se ljuset i tunneln?

Hålet över Antarktis

Till att börja med är det viktigt att känna till att ozonlagret är olika tjockt över olika delar av jorden. Tunnast är det ovanför polerna och allra tunnast ovanför Antarktis där man verkligen kan tala om ett hål, åtminstone under delar av året. Tjockleken är dock inte konstant över tid utan varierar i takt med årstiderna; de senaste åren har hålet ovanför Antarktis börjat vidga sig i augusti-september för att sedan stänga sig igen i november-december. I år stängde det sig redan den 1 december vilket är det tidigaste datumet sedan 2019 enligt EU:s observationssystem Copernicus. Copernicus skriver även att ”årets ozonhål var relativt litet för andra året i rad jämfört med de stora och långvariga ozonhålen från 2020–2023, och hade högre ozonkoncentrationer, vilket ger näring åt förhoppningar om återhämtning”.

Samtidigt har även FN i en rapport från 2022 slagit fast att ozonlagret är på väg att återhämta sig och att det år 2066 kan vara på samma nivå som före 1980-talet.

Inga tydliga tecken

Än är det dock inte läge att luta sig tillbaka. Det menar i alla fall Johan Mellqvist, professor i geovetenskap vid Chalmers, som har övervakat ozonlagret från en mätpunkt i södra Norge sedan 1994. Enligt deras mätningar är ozonhålet i dag fortfarande större än någonsin och de ser inga tydliga tecken på att det är på väg att läka.

– Problemet är att vi troligen befinner oss nära en vändpunkt, men eftersom ozon varierar väldigt kraftigt från år till år och trenderna är svaga kring själva vändningen krävs en längre tidsserie för att man säkert ska kunna säga att utvecklingen verkligen har vänt, säger Johan Mellqvist till Syre.

I en intervju med DN konstaterar han också att det var ett extra lågt värde i år och även förra året, vilket han menar är glädjande, men de tre åren innan var det ovanligt höga värden och att man därför ”får ta det med en nypa salt”.

– Eftersom variationen är så stor måste man medelvärdesbilda över flera år för att kunna dra robusta slutsatser. Min poäng är att det ännu inte finns statistiskt säkerställd återhämtning, med vissa undantag, även om tecken börjar synas. Att använda detta som argument för att modellerna gör ett perfekt jobb och att fullständig återhämtning kommer att ske till 2045 är därför mycket osäkert, säger han till Syre. 

Att det tar så lång tid för ozonlagret att återställa sig, trots att användningen av freoner världen över har minskat, beror dels på att det tar lång tid för freoner att brytas ned och dels på att det fortfarande släpps ut väldigt mycket lustgas, till exempel från jordbrukssektorn, som också påverkar ozonskiktet. Lustgasen kan dessutom finnas kvar i atmosfären i upp till 100 år. 

 – Det finns uppenbara risker om vi glömmer bort ozonhålet. Prioriteras frågan bort blir det svårare för oss som arbetar med att observera det, säger Johan Mellqvist.