I dag, den 27 november, samlades riksdagen för att fatta det första beslutet om grundlagsändringen som kallas ”Stärkt konstitutionell beredskap”. Den är till för att hjälpa framtida regeringar att hantera krissituationer och den gör det genom att ge dem enorma rättigheter.
De senaste tio åren har kriserna i Europa och världen avlöst varandra. Det har varit såväl storskaliga bränder som torka, översvämningar, krig och terrorism. Mitt ibland dem finns både den kris som ligger till grund för det här lagförslaget, och kanske en av de kriser där lagen skulle kunna leda till de absolut värsta konsekvenserna.
Jag vet inte hur många som minns det, men i början av pandemin var det en riksdag som gick igenom extraordinära förändringar. Man valde att dra ner antalet sammanträdande riksdagsrepresentanter till 55. Lagförslag hanterades i rekordfart och ärenden hanterades över partigränserna. Men plötsligt tyckte Socialdemokraterna att det inte räckte. Man ville ha större rättigheter i regeringen och man tog fram en tillfällig pandemilag. Plötsligt skulle regeringen på ett stort antal områden ha rätt att stifta lagar själva. Det var svårt att se några starkare argument för att det behövdes då, och som tur var användes den inte.
Den kris som kanske kom som mest överraskande av alla i sin senkomna akutstatus var migrationskrisen. När vi plötsligt saknade tak över huvudet för folk en natt i novemberkylan så fick Stefan Löfven panik. Det påstods att hela samhällsstrukturen var hotad (det var den sannerligen inte) och regeringen serverade desperata människofientliga lagar i den ”andningspaus” som aldrig riktigt släppt.
Med stöd av den här lagen kan riksdagen vid speciella krissituationer överlämna rätten att besluta om lagar till regeringen. Det krävs kvalificerad majoritet och regeringen får inte stifta lagar som inte rör krisen i sig. Men lagarna som kan stiftas är långtgående och inkluderar de områden som riksdagen normalt inte får delegera till en regering annat än i krigstid. Den här rätten för regeringen att själva stifta lag är uppseendeväckande och farlig, men tyvärr går lagen längre än så. Den ger också regeringen möjlighet att själv bestämma att den här situationen är så pass allvarlig och brådskan så stor att riksdagen inte kan samlas i tid för att ge dem de här befogenheterna. I sådana lägen ska beslutet underställas riksdagen “så snart som möjligt” (något som är så klart är svårt att definiera).
Det beskrivs i förorden och lagförslaget inte explicit vilka situationer det kan handla om, tanken är istället att det ska vara löst och öppet för tolkningar. Man kan tycka att det är rimligt, eftersom en situation vi kan förutse inte plötsligt skulle kräva nya lagar. Men det lägger också grunden för att en nyckfull statsminister i affekt skulle kunna besluta om lagar i situationer som nu är svåra att förutse. Situationer som har varit väldigt lätta att förutse (vi kunde följa flyktingarnas vandring genom Europa, vi tänkte inte på att vi behövde fler tak) kan ibland snabbt blåsas upp till väldigt oförutsedda ”krissituationer”. Jag vet inte exakt vad som hade hänt om Löfven haft fria händer att inskränka våra rättigheter där och då. Men jag vet att jag inte vill vara med om det.
Regeringen är utsedd av statsministern, som i sin tur är tolererad av riksdagen. Det här är viktigt att tänka på när man lämnar över så stor makt till regeringen. Minoritetsskydden som normalt finns i riksdagens representation finns inte i regeringen. De sunda protesterna från den del av befolkningen som har andra perspektiv, som man kan tänka sig finns i riksdagen, hörs inte på regeringskansliet. Regeringen, statsministern, representerar inte folket.
Kanske vore det bra med en ny lag. Låt den då handla om att ändra riksdagens arbetsformer i krissituationer, så att hela folket, om det i yttersta nödfall behövs snabbare hantering, i alla fall är inkluderade i den beslutande makten.
