Obligatorisk värnplikt för män, frivillig för kvinnor, som ändå helst vill vara hemma med barnen. Så vill SD:s ungdomsförbund ha det – men det är inte i första hand ett försvarspolitiskt förslag, skriver Mikael Bertilsson, utan ett försök att normalisera en
djupt konservativ könsideologi.
DEBATT. Sverigedemokraternas ungdomsförbund Ungsvenskarna vill att värnplikten ska vara frivillig för kvinnor men obligatorisk för män. Förbundsordföranden Denice Westerberg motiverar det med att män har ett särskilt ansvar att försvara landets gränser, medan kvinnor ska fokusera på att föda barn, hålla igång samhället och återuppbygga landet vid en kris. Det är en retorik som låter som hämtad från ett annat sekel.
Som statsvetarstudent och samhällsdebattör ser jag inte detta som ett försvarspolitiskt förslag, utan som ett försök att normalisera en djupt konservativ könsideologi. Här placeras människor i förutbestämda roller utifrån kön, snarare än kompetens, vilja eller faktiska samhällsbehov. Den typen av politik riskerar att både försvaga försvaret och begränsa människors frihet.
Påståendet att kvinnor ”i högre grad vill vara hemma med barnen” används som argument för att kvinnor ska slippa plikten. Men det bygger inte på forskning. Det bygger på föreställningar, normer och ett ojämnt uttag av föräldraledighet som ofta formas av strukturer – inte av biologi. När dessa normer presenteras som naturgivna sanningar flyttas debatten bort från individens rättigheter och in i ett politiskt projekt där kön styr livsvalen.
Samtidigt är dagens försvar långt mer komplext än bilden av mannen som soldat med vapen i hand. Sveriges säkerhet hotas i dag av cyberangrepp, desinformation, sabotage och tekniskt avancerade angrepp. Totalförsvaret bygger på civil kompetens, kunskap, teknik och förmåga att samordna hela samhället. Ett sådant försvar blir inte starkare av att halva befolkningen antyds vara mindre viktig.
Värnpliktens styrka har alltid legat i legitimiteten — idén om att alla medborgare delar samma grundläggande ansvar. När staten börjar dela upp medborgare efter kön, och föreslår att olika grupper ska bidra på olika sätt av ”naturliga” skäl, riskerar samhällskontraktet att försvagas. Det skapas en orättvis ordning där män förväntas riskera sina liv, medan kvinnor reduceras till reproduktion och omsorg. Det är inte ett modernt försvarstänkande. Det är en könsordning.
Synen som Ungsvenskarna ger uttryck för avslöjar också en djupare konflikt inom Sverigedemokraterna. Partiet vill förmedla en bild av sig självt som regeringsdugligt och modernt. Men gång på gång återkommer förslag som bygger på traditionella könsroller, nationalism och biologiserande resonemang om människors ”naturliga” plats i samhället. Det stämmer illa med ambitionen att vara ett framtidsinriktat parti.
Sveriges säkerhet kräver i stället att vi tar till vara all kompetens och låter varje individ bidra utifrån sina färdigheter. Ett inkluderande totalförsvar bygger inte på könsnormer, utan på kunskap och förmåga. När Ungsvenskarna placerar kvinnor i barnafödandets roll och män i skyttegraven är det inte bara föråldrat — det gör Sverige mindre förberett på framtidens hot.
I ett samhälle som vill värna både säkerhet och demokrati bör utgångspunkten vara frihet, ansvar och jämlikhet. Det kräver att politiken rör sig framåt, inte tillbaka till en könsordning som aldrig varit rättvis och inte gör Sverige starkare. Ett modernt försvar är ett försvar för alla. Det borde också vara en självklar utgångspunkt för politiken.
