Jan Guillou har en förmåga att ge sig på just kvinnliga journalister som han ogillar. Särskilt kvinnliga journalister med minoritetsbakgrund. Det gjorde han nu senast i en text angående Inas Inas Hamden.
Jag håller inte med Inas Hamden i hennes ensidiga journalistiska fokus, inte heller är jag intresserad av tidningsfejden som Guillou verkar ha gjort till sin livsgärning. Men, då han varit journalist länge bör han veta att kritik riktas mot ansvariga utgivare i första hand, inte nyrekryterade reportrar. Detta verkar vara ett mönster hos Guillou. Därför menar jag att även vi inom vänstern, särskilt vi som är Palestinavänner, måste göra upp med Guillou eftersom hans beteende är oförsvarbart.
För fem år sedan angrep han även mig eftersom jag på Facebook hade skrivit att jag är ”trött på vitheten, vita och er oförmåga att skydda mig”. Han sprang direkt till tangentbordet och ägnade sig åt ett rent karaktärsmord. Jag inte bara ägnade mig åt ”vulgorasism” enligt honom – men ”bereder alltså väg för framtidens fascism”.
Jag svarade honom i Expressen och förklarade att det är vitheten som fenomen jag vill diskutera, inte enskilda personers hudfärg eftersom ingen människa är vit, blå, svart, gul eller grön: det är mänskliga konstruktioner. Men att vi ändå blir behandlade olika i det samhället vi lever i. Det är ett postkolonialt perspektiv som Guillou är helt oförmögen att förstå.
Länge hade jag en slags välvillig inställning till Guillou – som man känner med farbrorn på familjemiddagen som alltid slänger ur sig dumheter men som man ändå hoppas är vettigare än så. Det är dock tydligt att Jan Guillou blivit omsprungen av samtiden – den har lämnat honom för länge sedan och det propalestinska engagemanget är det enda som fortfarande håller honom relevant.
Palestinafrågan är en fråga som både jag och Guillou kompromisslöst står enade i. Det som pågår är ett folkmord och de som hävdar annat kommer således sälla sig till ännu en grupp som genom historien räknats som folkmordsförnekare.
Men kanske är det dags för för oss alla att sluta bereda plats till en övervintrad gubbe för att hitta legitimitet i en fascistisk samtid. Tänkare, poeter och intellektuella finns redan i rörelsen (tack och lov), som en av mina stora favoriter, Johannes Anyuru. Och kanske har Guillou sina poänger angående Inas Hamden, men jag vet inte längre om han är den som bör föra fram dem.
Mamdanis inbjudan till vita huset och att se hur även Trump är lite kär i honom.
Att Stadsbyggnadskontoret fortsätter skövla skog i Stockholm.
