Good cop, or bad cop? Tyvärr blev det en bad cop även i år. Klimattoppmötet COP30 i Belém, Brasilien, inleddes spänstigt med storslagna högtidstal kontrasterade av demonstrationer av ursprungsfolk och klimataktivister. Men ganska snart började COP30 se ut som tidigare klimattoppmöten. Klyftan mellan rika utsläpparländer och de fattiga som drabbas av klimatkrisen har sannolikt vuxit sig ännu större. ”Det är som att förhandla med en robot”, sa en av de fattiga ländernas företrädare. Och det är lätt att förstå frustrationen. Trots att Parisavtalet för tio år sedan slog fast att de rika länderna ska kompensera det fattiga för klimatförändringens konsekvenser förblir kassakistorna i rika Nord stängda.
Illavarslande blev det också för det i grunden positiva beslutet från COP28 om att ”ställa om bort från fossila bränslen”. Men Belémmötet, som skulle omsätta detta till en handlingsplan för att fasa ut de fossila bränslena, misslyckades med uppgiften. Kvar blev en urvattnad kompromiss, och de 1 600 fossillobbyisterna på mötet kunde dra en lättnades suck.
I sådana här lägen krävs modiga och oväntade ledarskap, till exempel i form av att rika utsläpparländer går före och skärper sina minskningsåtaganden och lägger riktiga pengar på bordet till drabbade syd. Dessvärre var Sverige inte ett av dessa länder.
Jag har själv deltagit på sju klimattoppmöten genom historien, och Sverige har alltid varit på plats med stora delegationer ledda av miljöministrar från både vänster- och högersidan i politiken. Jag har ofta kritiserat dessa ministrar för att inte göra tillräckligt, men att helt och hållet strunta i mötet är historiskt uselt och en illustration av Tidölagets tre år av krig mot klimatpolitiken (Pourmokthari som är gravid hade förstås kunnat skicka en annan minister).
Kanske var Jonas Sjöstedt (V) den som sammanfattade regeringens klimathaveri bäst, i Aktuellt, direkt från Belém: ”Jag kommer att tänka på Michael Jackson när jag hör Romina Pourmokhtari. Han hade en speciell dans som han kallade Moonwalk. Det såg ut som man gick framåt men egentligen gled man bakåt.”
Trots fiaskostämpeln på detta och tidigare COP:ar tycker jag att det är viktigt att fortsätta med klimattoppmötena. Inga skulle bli gladare än fossillobbyisterna om världens största förhandlingsrunda – vilket COP:arna är – skulle skrotas. En julklapp till Donald Trump, kort och gott. Låt oss inte unna honom detta.
Den stora behållningen med klimattoppmötena är förstås den opinionsmässiga, att världens ögon för en stund fokuserar på klimatkrisen. Klimattoppmötena i Köpenhamn (2009) och Paris (2015) visar också att det går att bygga upp ett momentum för klimatfrågan. Mobiliseringarna inför dessa möten var sannolikt några av de största och mest framgångsrika i modern tid. Och viktiga beslut togs också som en följd av påtryckningarna, om än otillräckligt och nu under stor press från högerregeringar.
Toppmötena är i bästa fall en plattform för samarbete, inspiration och något att hänga upp klimatkampen kring. Men det är inte COP:arna som kommer att rädda planeten. Det görs av progressiva politiker, moderna företag, fackföreningar och förstås miljöorganisationer – pådrivna av en målinriktad och högljudd opinion som aldrig kompromissar med vårt gemensamma hem.
Det nya klimatuppropet med LO, TCO, Saco, Hela Sverige ska leva, Fairtrans och många andra som undertecknare.
Regeringens trixande med vargstatistiken.
