Så kommer den äntligen. Snön. Hon följer sina vanliga stigar fast det är en sen novemberkväll för snön gör det möjligt att se i mörkret och förlänger dagarna. Hon vet att hon ljuger för sig själv när hon låtsas ta för givet att snön kommer ligga kvar i norra Götaland där hon bor men väljer ändå att glädjas.
Det är ännu bara ett tunt lager men tystnaden som följer är ändå påtaglig. Kanske är det den hon längtar efter mest. I staden där hon bor; i städerna där de flesta bor, är den så sällsynt. Här hörs alltid Maskinen. Motorerna, fläktarna och flygplanen. Däck mot asfalt, sirener, rassel och pling. Hon kan mota det med musik. Det är räddningen. Tills snön kommer med sin fluffiga porösa struktur och lägger lite sordin på bullret.
I andra trakter finns en större tystnad. Hon känner den och längtar ständigt dit, till viddernas och de stora skogarnas tystnad som snön bara fördjupar när den faller. Hon har besökt den och vet hur det är att kunna höra kroppens egna ljud resonera i vävnader och membran. Andetagen, hjärtslagen och suset av blodet som rör sig även när hon står stilla. Hur tystnaden gör det möjligt att uppfatta de allra minsta ljuden från naturen. Kungsfåglars småprat, snöflingor som landar. Hon vet hur det är att stå där, i den sortens öronbedövande tystnad.
Hon minns hur det känns att efter en bilresa till en plats där tystnaden ännu existerar slå igen dörren och låta sig översköljas av absolut ingenting. Av total stillhet. Hur det alltid får tårarna att rinna av äntligen tillfredsställd längtan och en sorts existentiell glädje över att få vara en liten, obetydlig del i det stora hela.
Det är den sorts naturens stora tystnad som vi genetiskt är kodade att vandra igenom under vardagligt småprat med varandra. Det slags vandringar som hon ännu unnar sig, med vänner i den nära verkligheten eller på distans via luren. Pandemin drev upp antalet mötespromenader till en ny nivå och har blivit en vana hon behållit när hon behöver tänka tillsammans med en annan människa.
Här i novemberkvällen är hon i stället ensam med sina tankar. Hon stannar till i skogsbrynet och betraktar hur dimman som stiger från snötäcket gradvis suddar ut skogskanten på andra sidan gärdet. När hon vrider på huvudet ser hon stadens ljus spegla sig i luftens fuktighet. Det är dit hon ska. Hon kan inte gömma sig här ute hela natten. Hon måste tillbaka till bullret, ljuset och hela det jävla världsläget. Det är där hon bor.
Hon vet att hon kanske ljuger för sig själv när hon låtsas ta för givet att pendeln håller på att vända men väljer ändå att glädjas. Hon har läst någonstans, eller möjligen kommit på det själv, att glädje är en motståndshandling när makten, systemet, Maskinen vill att vi ska ligga skakande av skräck eller ångande av bitterhet i varsitt hål. I varsitt mörker.
Att det är en befrielse inte bara från den egna dysterheten utan också från den rädsla som systemet vill tvinga på oss att skratta tillsammans med andra.
Så hon gläds åt motståndet som hon ser spira omkring sig, i små fickor och i stora demonstrationer. Väljer leken, som vid sidan av den stora tystnaden, ger henne den djupaste glädjen. Hennes lek med ord och musik, med berättelserna om samtiden och framtiden tillsammans med andra som också vill vara med.
Hon kramar en första snöboll och prickar en trädstam. Lek och glädje. Kanske är det ett sätt att ta sig igenom dagarna, inuti Maskinen. Om hon ibland också kan få vandra med andra och vila i någon av naturens stora tystnader.
Snö och tystnad.
Lera och buller.
