I politiken talas det mycket om bidragsberoende – men varför just beroende? Och varför är det individerna som kallas beroende och inte samhället? En syl i vädret undersöker frågan.
Bidragsberoende är ett ord jag har funderat på. Det låter tungt på något sätt, ja, du vet, han kämpar med sitt bidragsberoende. Förra veckan åkte han dit igen. De hade satt in tusentals kronor på kontot och han åkte raka vägen till Konsum. Allvarliga saker, det här.
”Han” är helt fiktiv och bara skapad för att illustrera hur ordet bidragsberoende låter. Det är ju ingen slump att det låter så.
Problematiskt
Att vara beroende av något är att behöva det, för sin existens, för att fungera i vardagen. Alla är beroende av luft att andas och vatten att dricka, så det är inte konstigt. Den som är bilberoende behöver bil och bilen är i sin tur beroende av energi som driver den.
Men det är bara när beroendet anses problematiskt som man talar om det som just ett beroende. När jag söker på bilberoende får jag först upp Naturskyddsföreningens sida Frågor och svar om bilberoende, där de ”svarar på vanliga frågor om bilberoende och förklarar varför det måste brytas”.
Nyligen använde jag ordet kärnkraftsberoende i en ledare: ”Ebba Busch och regeringen vill till varje pris bygga in oss i ett planerat gravt kärnkraftsberoende.” Inte bara ett beroende, utan ett gravt sådant. Tanken är förstås att det är problematiskt, i första hand för samhället, men i förlängningen också för oss som individer.
Jordaxelns lutning
Ordet beroende behöver i och för sig inte signalera problem. Beroende på jordaxelns lutning blir det mörkare på vintern, till exempel. Förhoppningsvis rycker ingen ut för att fixa till lutningen och avhjälpa problemet.
Det är inte heller självklart vad bidragsberoende egentligen betyder. Man skulle kunna säga att samhället är bidragsberoende, eftersom det inte finns något samhälle om inte invånarna bidrar – och då tänker jag inte bara på skattepengar och lönearbete. Men det säger man inte eftersom det är så självklart.
Eller så är samhället bidragsberoende därför att alla dess invånare inte kan försörja sig själva. Vilket också är självklart, inte minst i en ekonomi som är beroende (!) av några procents arbetslöshet.
Individen
Men när Elisabeth Svantesson, moderat finansminister, står i talarstolen är det individen som är beroende – och ska vänjas av. På Moderaternas arbetsstämma i oktober talade hon om bidrag som ska sänkas. Rädda barnen varnar för att det kommer att drabba fattiga barn, men Elisabeth Svantesson tror istället att det kommer att leda till att fler av deras föräldrar ”kliver ur ett bidragsberoende”.
Att inte kunna försörja sin familj är alltså ett tillstånd som man kan kliva i och ur, och att kliva ur är inte bara en möjlighet utan en plikt:
– Det handlar om moral och rättvisa. Det finns fortfarande familjer i samma trappuppgång med fem, sex barn där föräldrarna är arbetslösa, medan i en annan lägenhet går föräldrarna till jobbet, kanske till ett jobb där de inte trivs, men de kämpar allt de kan för att försörja sig själva.
Å ena sidan är bidragsberoende något beklagansvärt, som folk behöver hjälp att komma ur. Å andra sidan en amoralisk lyx som andra, bättre förtjänta, kan avundas dem. Fast vem avundas egentligen den där fem- eller sexbarnsfamiljen som lever på existensminimum, hunsade av myndigheter? Och vem har sagt att de inte kämpar?
Ingen abstinens
Sen är det ju det med beroende, när man talar om individer, att det ofta handlar om alkohol och andra droger, eller om spel där den som dras med kan förlora en massa pengar. Sammanhangen färgar av sig, som när brukare av samhällstjänster reagerar på ordet brukare för att de associerar till missbrukare. Som om de skulle vara någon sorts hemtjänstknarkare?
Eftersom den sortens beroende är stigmatiserat öppnar ordet för avståndstagande, avståndstagande från de förtappade, nedlåtande klappar på huvudet och minst en moralkaka till kaffet. Proportionerna kan varieras efter smak, och det hela passar bra in i retoriken kring bidrag.
Men parallellen håller inte, för ingen behöver vänjas av från bidragsberoende. Ingen som har andra inkomster behöver dras med abstinensbesvär när pengarna från socialtjänsten uteblir. Det är ju mat, bostad och så vidare de ”bidragsberoende” är beroende av – precis som alla andra.
