Hur kan ett land som kallar sig demokratiskt förbli tyst när Recep Tayyip Erdoğan fängslar politiska motståndare? Om Sverige menar allvar med sina värderingar är det dags att stå upp nu, skriver Shamm Shamayi Salih.
DEBATT. Selahattin Demirtaş, tidigare ledare för det prokurdiska partiet HDP, har gång på gång förespråkat en fredlig dialog mellan turkar och kurder. Han har kämpat för feminism, demokrati och jämlikhet i ett land där dessa värderingar ses som livsfarliga.
För detta har han förlorat sin frihet. Han har suttit i fångenskap i nio år – trots att Europadomstolen har uppmanat till hans frigivning. Hans enda ”brott” var att ge dem som Turkiet försöker tysta en röst.
Hur länge ska världen blunda medan Selahattin Demirtaş sitter fängslad bara för att han är kurd? Hur länge ska Sverige, som påstår sig värdera mänskliga rättigheter, förbli tyst medan Turkiets diktator Recep Tayyip Erdoğan krossar sitt eget folk, och fortfarande bemöts med handslag och leenden av Europas ledare?
Jag uttalar mig inte som politiker. Jag pratar som kurdisk journalist – någon som har sett verkligheten. Och jag säger det tydligt:
Det är befängt att Sverige, som gärna talar om frihet, jämlikhet och rättvisa, väljer att blunda för vad som händer oss kurder. Erdogan betraktar oss kurder som ett hot – inte som människor.
I dagens Turkiet är det tillräckligt att vara kurd, tala det språket, visa sin flagga eller kräva fred för att bli kallad ”terrorist”. Erdogan har byggt ett system där våldet är statens verktyg. Där varje kurdisk by, varje redaktion, varje kvinnoorganisation kan raseras över en natt. Där barn sätts i fängelse för att de ritar den kurdiska flaggan. Där mammor misshandlas för att de kräver rättvisa för sina försvunna söner. Där kurdiska kvinnor som vågar stå emot patriarkatet fängslas eller försvinner utan spår.
Hundratusentals kurder har förlorat sina hem. Tiotusentals sitter i fängelse. Och i varje fängelse, varje förort, varje bergsby lever rädslan. Mitt i allt detta sitter Selahattin Demirtaş, folkvald politiker, jurist, författare – en man med drömmar om fred, men fängslad för att han talade om frihet.
Europadomstolen har krävt att han ska friges. FN:s människorättskommission har begärt hans frihet. Men Erdogan svarar med förakt – och västvärlden svarar med tystnad.
Sverige har tappat sin ryggmärg. Sveriges regering pratar gärna om ”värdegrund”. Men när svenska politiker hälsar på Recep Tayyip Erdoğan handlar det om en person som sätter journalister i fängelse, tystar oppositionen och tillåter övergrepp mot kvinnor och minoriteter att pågå.
Hur kan ett land som anser sig vara feministiskt vara tyst när kurdiska kvinnor – som kämpade mot IS – sätts i fängelse, våldtas och dödas? Det handlar inte om diplomati. Det handlar om feghet.
Ulf Kristersson och Tobias Billström beter sig som barnsliga valpar som följer efter, i hopp om att behålla sina Natofördelar, samtidigt som samma regim förföljer, fängslar och torterar kurder i Turkiet, Syrien och Irak. De underkastar sig en man som sätter journalister i fängelse, som tystar oppositionen och som använder polisvåld mot kvinnor och minoriteter.
Hur kan ett land som utger sig för att vara demokratiskt förbli tyst? Hur kan ett land som kallar sig feministiskt vara tyst när kurdiska kvinnor, de som har utkämpat den svåraste kampen mot förtryck och terrorism, sätts i fängelse, våldtas och dödas?
Det är en moralisk skandal. Feminism och aktivism får inte vara selektiva.
Jag vill rikta mig direkt till er som identifierar er som feminister, aktivister och människorättsadvokater: Var är ni nu? Var är era slagord, era plakat, era tårar – när det handlar om kurdiska kvinnor?
Kvinnorna som kämpade mot IS i Kobane, kvinnorna som leder kampen i Rojava, kvinnorna som vågar tala kurdiska trots att det kan kosta dem livet – var är ert stöd för dem?
Ni säger att ni kämpar för alla, men när det kommer till oss kurder – då backar ni. Ni pratar om systerskap, men lämnar våra systrar ensamma i mörkret. Det är dubbelmoral i dess mest påtagliga form.
Sluta använda ordet feminism om ni inte inkluderar alla kvinnor. Sluta tala om ”mänskliga rättigheter” om ni inte menar alla folk.
Sverige måste ta ställning – nu. Sverige måste sluta gömma sig bakom diplomatiska fraser. Vi måste stå för det vi påstår oss tro på. För just nu låter orden frihet och demokrati falskt – när de inte omfattar kurder.
Selahattin Demirtaş måste släppas genast. Förtrycket av kurderna måste upphöra. Sverige måste visa mod – inte underkastelse.
Demirtaş är ingen brottsling. Han är en symbol för hopp, jämlikhet och fred. Att kräva hans frigivning handlar inte om politik. Det handlar om mänsklighet.
Om Sverige verkligen menar allvar med sina värderingar, då är det dags att stå upp – inte krypa. För historien kommer inte att minnas dem som var tysta. Den kommer att minnas dem som vågade tala när det var som svårast.
Och i den berättelsen kommer Sverige antingen att stå som en röst för rättvisa, eller som ännu ett land som vände bort blicken.
