Ester Gubi reagerar på hur ogenerat många författare flyger runt i världen. Har de ett särskilt ansvar för att föregå med gott exempel? frågar hon sig, och tänker att de ändå inte behöver normalisera ett beteende som är bland det värsta man kan göra i utsläppsperspektiv.
DEBATT. Jonas Hassen Khemiri skriver om sorgen efter sin far i en fin och personlig text i DN. Den handlar om förlust och längtan, och jag tror att många, inklusive jag själv, uppskattar Khemiris ord och hans författarskap i stort. Det här inlägget är inte menat som litterär kritik. Det handlar om något annat, om ett skav och en frustration och en önskan. För medan Khemiri med rörande sårbarhet skildrar sin fars liv och skörhet och sina egna separationer och relationer – de centrala aspekterna av hans text – finns inbakat i den beskrivningar av något som är helt ovidkommande för själva dess tema.
Detta något är Khemiris upprepade flygande och självklarheten i redogörelsen för hans resor. Han är i Paris för en läsning. Han tar flyget till Stockholm. Han är i New York, på ett författarstipendium. Han flyger till Tunisien. Han far över världen, som den världsvana författare han är.
Jag kommer att tänka på det som en grupp forskare i Uppsala nyligen kallade ”banal konsumism” – att framställa överkonsumtion som harmlöst och oproblematiskt. Begreppet är en utveckling av konceptet ”banal nationalism” som myntades av socialpsykologen Michael Billig för att beskriva hur nationalismen reproduceras genom mediala diskurser i vilka den framstår som naturlig och samtidigt osynlig.
Att överkonsumtionen i världen, driven av livsstilen hos dem med relativt mest pengar och privilegier, håller på att sätta hela jordsystemet ur balans och planetens gränser ur spel, är vetenskapligt konstaterat. Men konsumtionssamhället håller emot alla uppmaningar till självbegränsning och Khemiri exemplifierar med sin text hur människor med kulturellt kapital och inflytande bidrar till att upprätthålla status quo.
Har författare ett speciellt ansvar? Inte vet jag, men jag önskar att de åtminstone inte aktivt bidrog till att normalisera ett beteende som enbart tjugo procent av jordens befolkning någonsin ägnat sig åt. Att flyga är bland det värsta man kan göra ur ett individuellt utsläppsperspektiv – det är omöjligt att med frekvent flygande hålla sig inom det per-capita-utsläppsutrymme vi har för att uppnå Parisavtalets mål, även om andra konsumtionsbeteenden också spelar roll, och även om det är lagar och regleringar – systemskiften – som kan rädda världen från ekologisk kollaps. Men språk och berättelser påverkar vilka samhällsystem, lagar, kulturella normer och begränsningar vi skapar för oss själva.
Som den amerikanska författaren Jonathan Safran Foer skriver i sin bok om den planetära krisen, We are the weather, har våra handlingar betydelse. Han skriver att ”trots att det må vara en nyliberal myt att individuella val har ultimat makt, så är det en defaitistisk myt att individuella val inte spelar någon roll alls” [min översättning]. Foer syftar i just detta stycke i sin bok på överkonsumtionen av kött, som liksom flygandet, är komplett ohållbar. Håller Khemiri med Foer? Spelar det någon roll vad en individ gör? Spelar det roll hur en individ konsumerar, reser, äter – och vad en författare skriver?
Den indiske författaren Amitav Ghosh har liknat litteraturens oförmåga att ta sig an klimatkrisen vid en ”great derangement” – en stor störning. När havsnivåhöjningen gjort Calcutta, Bangkok och New York obeboeliga och framtidens överlevande människor söker i den efterlämnade kulturen efter spår av berättelser och reflektioner om de kommande katastroferna, kommer, menar Ghosh, skönlitteraturen att lysa med sin frånvaro av insikt om vår nuvarande belägenhet.
Det finns undantag förstås. Margaret Atwood skrev om den ekologiska kollapsen för över 20 år sedan i sin kusligt klarsynta MaddAddam-trilogi och började ge digitala läsningar långt innan pandemin gjorde dem gängse – för att kunna dra ner på sitt flygande. Hon har inte haft problem att få spridning för sina böcker trots detta val. I Storbritannien samlades författare som Ali Smith och Zadie Smith under parollen ”Writers rebel” i manifestationer tillsammans med klimatrörelsens Extinction Rebellion för några år sedan.
Det finns många andra författare som skrivit om och talar klarspråk kring ekologins och klimatets sammanbrott. Och så finns det författare som flyger runt jorden och i sina texter reproducerar det beteende som, tillsammans med annan överkonsumtion, riskerar att bli den mänskliga civilisations undergång – och förintandet av tusentals andra arter på köpet. Jag önskar mig något annat och drömmer vidare.
Bilden är utbytt den 13 november 2025 klockan 08.55, för att undvika att peka ut någon person. /Syre
