Situationen i Syrien nästan ett år efter Assad-regimens fall är skör, men ändå hoppfull. Det tycker Barbara Hendricks, nyligen hemkommen från en resa i Syrien med UNHCR. Efter nästan 40 år som goodwill-anbassadör för FN:s flyktingorgan så är den välkända operasångerskans engagemang för flyktingar och mänskliga rättigheter oförändrat starkt.
Det har gått nästan ett år sedan Assad-regimen föll i Syrien. Innan dess härjades landet av ett nästan 14 år långt inbördeskrig. Och det har satt sina tydliga spår. I förra veckan var UNHCR:s längst sittande goodwill-ambassadör, operasångerskan Barbara Hendricks, på plats i landet tillsammans med Åsa Widell, generalsekreterare vid Sverige för UNHCR.
Det första som slog Hendricks när de kom med bil från Amman i Jordanien in till Syrien, Damaskus och även längre norrut var hur förstört allting var.
– Man ser det på TV, men man tar inte riktigt in den realiteten, säger hon till Syre över telefon.
Verkligheten på många håll är raserade hus, en förstörd infrastruktur, osäker tillgång till el och vatten och på många håll även minerade områden, vilket utgör en stor fara, speciellt för de människor som nu återvänder.
Engagemang och hopp
Men Barbara Hendricks berördes också av engagemanget hos de människor hon träffade, och den viljan som finns att återigen bygga upp sitt land.
– Jag träffade folk som reparerade sina hus och de var så glada! Barnen var glada! De får utbildning, från UNHCR och lokala partners. Folk hjälper varandra att reparera och alla var glada för vara att hemma och bygga upp sitt eget land.
Flera människor hon mötte gav henne en känsla av hopp inför framtiden: Den unge mannen som fått en barberarutbildning och nu tar sig ut till de äldre män som har svårt att ta sig någonstans, och ger dem gratis rakning och klippning. Eller den 56-åriga kvinnan som återvänt utan sin make och utan två söner, men som ändå tar hand om 15 barn, varav två föräldralösa.
– Hon utstrålade så mycket mod och var så glad över att vara hemma igen och få hjälp. Det ger mig hopp.
Många problem
Men samtidigt tillägger Barbara Hendricks att det inte är bra om får många återvänder för snabbt.
– På några ställen finns det ingenting! Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen el, inget vatten.
UNHCR anser att situationen i landet fortfarande är skör, och på vissa håll osäker. Därför är det viktigt att de som återvänder till landet gör det frivilligt och på ett sätt som kan garantera att de kan återuppbygga sitt liv där.
Nyligen gjorde Tysklands förbundskansler Friedrich Merz ett uttalande där han sa att det inte längre finns skäl för syrier att få asyl i landet, och att det dessutom kan bli tal om återvändande, även deportationer ”i en nära framtid”.
Men UNHCR anser alltså inte att Syrien är säkert att återvända till än, och även den syriska regeringen har bett Europa att vänta.
– Det finns inte en fungerande ekonomi, det är väldigt väldigt svårt att få jobb, och kunna försörja sig själv. Landet har så många problem: infrastruktur, bostäder. Men också att det är minerat. Det är många barn som dör för att de råkar gå ut i minfält som man inte känner till. Det är särskilt för de som återvänder från andra länder, säger Åsa Widell till TV4 Nyhetsmorgon.
Sedan december förra året har mer än en miljon människor återvänt till Syrien, till stor del från närliggande länder såsom Jordanien, Turkiet och Libanon. Ytterligare omkring 2 miljoner människor som varit internflyktingar i Syrien har eller är på väg att återvända för att börja bygga upp sina hem igen. Samtidigt är cirka 7 miljoner människor fortfarande internflyktingar i landet, och mer än 90 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen (som sedan juni i år uppdaterats till 3 dollar per person och dag). UNHCR och flera andra hjälporganisationer arbetar med att hjälpa dessa människor, men det minskande bistånd som många länder i världen utannonserat har en effekt också här. Neddragningarna kan innebära att UNHCR kommer att behöva stänga ner upp till 44 procent av sina samhällscenter, och reducera en rad olika hjälpprogram.
”Vi gör vad vi kan”
Men UNHCR:s fältarbetare har inspirerat Barbara Hendricks sedan hon började som goodwill-ambassadör 1986.
– De arbetar dag och natt, och det är ett livräddande arbete de gör. De är de första på plats, en akutorganisation, men de stannar också. Och även om det finansiellt är tuffare nu så gör vi vad vi kan med vad vi har.
Barbara Hendricks är den enda som fått utmärkelsen ”Goodwill ambassador for life”. Det är nu nästan 40 år sedan hon startade, och hennes engagemang för mänskliga rättigheter och för flyktingar är lika starkt i dag.
– Jag föddes 1948, några dagar efter att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter antogs, berättar hon.
Ändå hade hon under sin uppväxt som svart i USA inte tillgång till de mänskliga rättigheter som hon borde ha haft, och beskriver medborgarrättsrörelsen som något som påverkat henne djupt.
– Det var jätteviktigt för mig som tonåring när Civil rights act kom 1964 och förbjöd diskriminering. Det var som en dörr som öppnades för mig. Och när mina rättigheter blev erkända så kände jag också att nu kan jag ta ansvar! Ha makt över mitt eget liv men också ta mitt medborgerliga ansvar.
Mänskliga rättigheterna alltid med i väskan
Hon blev aktiv i kampen mot Vietnamkriget och för kvinnors rättigheter, och när UNHCR hörde av sig 1986 så kände hon att det var en möjlighet att omsätta sin övertygelse till handling.
– Jag har alltid med mig FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i min handväska. Samma som jag fick av UNHCR för nästan 40 år sedan. Den är i smulor, och jag läser den inte som om det vore en bibel, men jag vill ha den med mig, säger hon.
Hon lyfter artikel nummer ett, att alla människor är födda fria och har lika värde, som en ledstjärna. Liksom artikel nummer 14: att alla människor har rätt att söka asyl mot förföljelse. Och hon påminner om att det finns en del att göra i världen i dag.
– När jag började på UNHCR var det 12 miljoner flyktingar i världen. Jag tyckte det var mycket redan då. Men nu är det 123 miljoner!
Att bygga upp ett fungerande samhälle är såklart en komplicerad process, men hon tror att Syrien är på väg åt rätt håll.
– De vi pratade med, de hade känslan av att vi har det mycket bättre nu än innan, under kriget. Då var man rädd för allt, för att hamna i fängelse. Nu är det inte så. Folk känner ett hopp. På vårt hotell där vi bodde på hölls det två bröllop.
Men det är viktigt för europeiska länder att ha lite tålamod och inte börja skicka tillbaka människor, menar hon.
– Man måste få bygga upp landet, också för de som redan är där. Som är sårbara. Det finns sju miljoner internflyktingar i Syrien. Det är lite mindre än hela Sverige.
Samtidigt känner hon sig ödmjuk inför hur de människor hon mötte tog hand om varandra. De äldre, barnen, de föräldralösa barnen.
– En utsträckt hand kommer aldrig tillbaka tom, den kommer tillbaka fylld av värmen av mänsklig vänlighet.
– Människor inte är så dåliga som vi tänker. Jag skulle önska att vi tänkte mer på det i Sverige också. Om du kan göra något för andra, gör det! Gör något för dina grannar. Titta på och prata med de på kontoret. Ge ett leende och säg godmorgon! Vi behöver det!
