Att ta bort kommunernas veto mot uranbrytning är en attack mot naturen, klimatet och de lokala samhällenas rätt att bestämma om sin framtid. Vi kan inte stillatigande se på, skriver Thomas Eriksson.
DEBATT. Inte nog med att regeringen med sin havererade klimatpolitik är på väg att missa de av EU satta klimatmålen till 2035 – nu tar man dessutom ännu ett steg bort från både miljöansvar och demokratiskt inflytande. Beslutet att ta bort det kommunala vetot mot uranbrytning är inget mindre än en attack mot naturen, klimatet och de lokala samhällenas rätt att bestämma över sin egen framtid.
Demokratiskt skydd rivs bort
Det kommunala vetot har funnits som en sista försvarslinje för kommuner som inte vill få sin mark exploaterad av gruvbolag. Det har varit ett uttryck för den lokala demokratin – för rätten att säga nej till verksamheter som hotar miljö, hälsa och livskvalitet. Nu rivs det skyddet bort, till förmån för statliga och kommersiella intressen som vill öppna dörren för uranbrytning.
Att just uranbrytning står i centrum gör beslutet än mer allvarligt. Uran är inte vilket grundämne som helst. Brytningen lämnar efter sig stora mängder radioaktivt avfall, förorenar vatten och mark, och skapar långvariga risker för både människor och ekosystem. Flera kommuner i Sverige – från Jämtland till Skåne – har redan signalerat sin oro, just därför att konsekvenserna kan bli oåterkalleliga.
Ansvar – inte reträtt
Samtidigt som världen brinner, glaciärerna smälter och ekosystem kollapsar, väljer regeringen att backa från klimatarbetet. Sverige var en gång ett föregångsland i miljö- och klimatfrågor. Nu riskerar vi att bli det första landet i EU som dras inför rätta för att inte leva upp till unionens gemensamma klimatmål. Det är ett historiskt misslyckande.
Regeringens politik visar tydligt var prioriteringarna ligger. Istället för att investera i förnybar energi, naturvård och hållbar omställning, läggs kraften på att bana väg för en industriell gruvbrytning med förödande konsekvenser. Man talar om tillväxt och energiomställning – men i praktiken handlar det om att kortsiktigt gynna intressen som står i direkt konflikt med klimatmålen.
Hotar natur och människor
Uranbrytning är en verksamhet med långtgående konsekvenser. Radioaktivt avfall och förorenat vatten kan påverka mark och vattendrag i hundratals år framöver. I ett land som Sverige, där vi är beroende av våra rena vattentillgångar, är detta ett riskspel av enorma proportioner. Det är inte bara en fråga om klimat – det är en fråga om hälsa, livskvalitet och överlevnad.
Dessutom är det cyniskt att frånta kommuner möjligheten att säga nej. Det är ofta just de lokala invånarna som drabbas först när naturen exploateras – när vattnet blir otjänligt, när turismen försvinner, när marken inte längre går att bruka. Att nu ta ifrån dem den demokratiska möjligheten att påverka är djupt odemokratiskt.
Vi måste stå upp – nu
Det är hög tid att säga ifrån. Beslutet att ta bort det kommunala vetot mot uranbrytning måste mötas av starkt motstånd – från medborgare, kommunpolitiker, miljörörelsen och alla som värnar om klimatet och demokratin.
Vi kan inte stillatigande se på när regeringen öppnar dörren för en verksamhet som hotar både miljö och människors rätt till inflytande. Vi måste med varje till buds stående medel protestera, organisera oss och kräva en politik som tar klimatet på allvar. För detta handlar inte bara om uran. Det handlar om vilket Sverige vi vill lämna efter oss – ett land där kortsiktiga intressen styr, eller ett land som står upp för framtiden, naturen och demokratin.
