Demokratin används just nu mer och mer som en fernissa, ett tunt lager som ska legitimera dess motsats. Språket om mänskliga rättigheter och demokratiska värden finns kvar, men deras innebörd förändras. De blir inte längre statliga mål att förverkliga för alla, utan krav, som används för att exkludera vissa. Första gången jag började fundera över det här var för runt 20 år sedan, när jag stod i en demonstration för demokrati, och skämdes.
Kuba hade tagit 75 politiska fångar bland människor som samlat in namnunderskrifter för politiska reformer, och jag, som jobbat med fria tidningar och den frihetliga socialistiska oppositionen på Kuba, ville protestera. Vid min sida stod Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna, och ropade att Kuba var ”Satans mördare”. Det var en uppenbar travesti på Olof Palmes radiotal den 23 december 1972 efter USA:s bombningar av Hanoi, då han räknade upp några av 1900-talets mest fruktansvärda illdåd, Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka, och fogade till listan ”Hanoi, julen 1972”. Det var till den raden av historiska massmord Malm ville foga in Kuba. Det blev patetiskt.
Bakgrunden till hans utspel var att tre personer hade dömts till döden efter att ha kapat en färja i Havanna i april 2003 i ett försök att fly till USA, och staten beskrev händelsen som ett terrordåd. Jag delar Malms kritik mot användande av terrorismbegreppet för att beskriva oppositionella med koppling till våldsamt motstånd, ett välkänt mönster i auktoritära stater. Men Kuba är knappast det främsta exemplet på den strategin, och det var en grotesk överdrift att jämställa det med massakrer som Guernica eller Treblinka.
Det som gör Malms retorik särskilt svår att ta på allvar är hans selektiva vrede. När högerregeringar använder terroranklagelser för att tysta civilsamhällets krav på klimatåtgärder och rättvisa, förblir han i bästa fall tyst. När Israels regering terrorstämplar palestinier, eller när den svenska regeringen och hans egna samarbetspartier kopplar religiösa minoriteter till terror genom begrepp som ”islamism”, går han i bräschen.
“De” måste till varje pris stå för “demokrati” och “mänskliga rättigheter”, samtidigt som han själv kan ifrågasätta just dessa. I en panel jag modererade 2015 sa han att “asylrätten har spelat ut sin roll”. Sedan dess har han fortsatt att tona ned rättigheternas betydelse, medan hans parti allt hårdare talar om en gemensam svensk värdegrund byggd på just de mänskliga rättigheterna. Den grunden tycks dock flexibel när det gäller liberalernas egna.
Tittar man på hans sociala medier de senaste månaderna framträder samma mönster. Nästan allt handlar om demonstrationer mot kriget i Ukraina och kritik mot Palestinademonstranter. Det är en linje som försvarar yttrandefriheten när det gäller att bränna koraner, men vill kriminalisera den när människor protesterar mot folkmord. Vrede över att vita människor dödats av Ryssland och tystnad inför att bruna och svarta människor dödats av USA och deras allierade.
Det visar ett större problem: att demokrati och mänskliga rättigheter inte längre används som mål att förverkliga för alla, utan som krav som vissa människor måste uppfylla för att alls få delta. De mest marginaliserade måste bevisa att de står för mänskliga rättigheter, medan de som ställer kraven utan problem förhandlar bort dem i praktiken. Samma ord som en gång uttryckte allas rättigheter används nu som villkor för att neka vissa deras rättigheter.
Demokratin blir i den processen en fernissa, ett tunt lager glans som ska få oss att tänka att kapitalism och demokrati är samma sak. Den reduceras till ett språk för att skydda makten från kritik, i stället för att garantera varje människa rätten att delta, uttrycka sig och organisera sig, även när deras åsikter utmanar det rådande.
Jag skäms över Fredrik Malm. Men jag skäms ännu mer över att hans version av demokrati, reducerad till ett verktyg för uteslutning, i dag är en del av svensk mainstreampolitik.
Att folkmordet i Sudan äntligen får den uppmärksamhet det förtjänar.
Att inte ens ett folkmord verkar räcka för att ifrågasätta Sveriges mest lönsamma vapenkund, Förenade Arabemiraten.
