Att beskriva Bob Dylan som enbart musiker vore att dra udden av hans storhet. Han är snarare att betrakta som ett fenomen, vare sig man gillar honom eller inte. Alla som är intresserad av populärkultur i allmänhet och musik i synnerhet har något slags förhållningssätt till Dylan. Ömsom entusiastiskt, ömsom skeptiskt. Min mormor hyste inga varma känslor för honom eftersom han ”alltid såg så jävla sur ut”. Min mamma såg honom live på 1980-talet och tyckte att han var bedrövligt tråkig.
För egen del har han alltid varit som en soffa i vardagsrummet. Han bara finns där. Nobelpristagaren ”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Så mycket som skrivits om honom inom och utanför alla möjliga sorters kretsar under årtionden som gått.
Min kompis Viktor och jag såg The Complete Unknown – där Timothée Chalamet gjorde en porträttlik gestaltning av den unge Dylan på 1960-talet – på Folkets Bio förra året. Växjös samlade Dylanfans strömmade till Palladium och varje gång under filmen som någon av Dylans odödliga klassiker spelades, till exempel ”The Times They are a-changin’”, så utbrast jubel i biomörkret.
I oktober såg vi hans konsert på Avicii Arena och det var … en speciell upplevelse.
Under nästan två timmar rådde mobilförbud, vilket skapade en befriande känsla av närvaro. Det skulle inte förvåna mig om konceptet fortskrider framöver. I alla fall, när konserten väl drog i gång introducerade Dylan varken sig själv eller övriga fyra musiker på scenen, höll inga mellansnack och körde inga extranummer. Till min besvikelse spelade han aldrig ”Blowin’ in the wind” eller ”Mr. Tambourine Man”.
På det stora hela gav han järnet oavbrutet med låtar främst från sina senaste album, däribland ”Key West (Philosopher Pirate)”, för att sedan vinka hej då och dra från scenen. När han skulle tacka för sig såg man en liten, skröplig 84-åring komma fram till en kärleksfull och trogen publik som gav stående ovationer.
Sedan var alltihop över.
Kort sagt, han hade verkligen ingen publikkontakt. Eller jo, han hade väl det på sitt säregna vis. Han slängde in ”It Ain’t Me Babe”, ”It’s All Over Now Baby Blue” och ”Every Grain of Sand” i låtlistan, och ibland drog till med munspel till publikens glädje.
Att befinna sig på denna konsert var som att sväva i ovisshet i Dylans poetiska universum. Han satt tjurig i sin egen farkost och blickade försiktigt ut mot det generationsblandade publikhavet. Han kanske tänker att han inte är skyldig oss någonting bara för att vi gillar det han gör. Måhända förefaller det så att alla vi åskådare har en egen bild av Dylan som vi förväntar oss att den verklige Dylan ska leva upp till.
Efteråt hade jag blandade känslor och drack en mörk öl alltmedan jag lät intrycken från konserten smälta. I efterhand är jag ändå tacksam för detta tillfälle. Det kändes, som sagt, speciellt att lyssna på en så omhuldad och inflytelserik skapare i verkligheten. En upplevelse som inte finns i min mobil, men likväl i mitt minne.
Johannes Klenell var nyligen på besök på Växjö stadsbibliotek och pratade om sin viktiga sakprosabok Bananrepubliken Sverige (läs den!).
Statens åtgärder är otillräckliga för att säkerställa de nationella minoriteternas lagstadgade rättigheter, fastslår DO i ny rapport.
