I ukrainska Zaporizjzja står kärnreaktorerna stilla, och det är problem med kylningen, skriver Johanna Deinum. Det borde vara obligatoriskt att ha säkerhetssystem som fungerar utan el – och vi borde säkra de kärnkraftverk vi har, inte bygga fler.
DEBATT. Återigen drabbades kärnkraftverket Zaporizjzja (ZNPP) i Ukraina den 23 september av ett fullständigt avbrott i sin externa strömförsörjning – för tionde gången sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022. Båda sidor skyllde skadorna på militära aktiviteter.
I mer än tre år har anläggningen varit under rysk militär kontroll, en permanent del av Rysslands krig i Ukraina. Europas största kärnkraftverk nödsakades ännu en gång att förlita sig på egna dieselgeneratorer. För att förekomma en potentiell härdsmälta är generatorerna den sista försvarslinjen mot ett strömavbrott för pumparna som kyler reaktorerna.
Det är obegripligt att dessa strömavbrott bara ses som ytterligare en incident. Att det anses vara normalt är besynnerligt och farligt. De regelbundna rapporterna från Internationella atomenergiorganets (IAEA) observatörer på plats – som i detalj beskriver drönaraktivitet, explosioner i närheten och den ihållande bräckligheten i externa strömförsörjning – blir inte längre rubriker på förstasidor.
Inte heller rapporterades i veckan att IAEA:s generaldirektör Grossi fört dialog med Ryska federationen och Ukraina om konkreta förslag för att göra det möjligt för ZNPP att få den externa el som behövs för att kyla de sex nedstängda reaktorerna och det använda kärnbränslet.
Har det internationella samfundet vant sig vid att en civil kärnkraftsanläggning beslagtas eller utnyttjas – eller båda – av en av en stat för strategiska och militära fördelar? Det finns inga konsekvenser för att begå piratdåd mot kärnkraftsanläggningar! En värld där kärnkraftsanläggningar ses som legitima mål på konfliktens schackbräde är ohållbar.
Inte heller de direkta attackerna för att motverka spridning av kärnvapen, som de israeliska och amerikanska attackerna mot Irans kärnbränsleanläggningar, anses värda vidare fördömande. Under hela Zaporizjzja-krisen gav USA stöd för IAEA:s ”sju oumbärliga pelare för kärnsäkerhet och trygghet”. Under det så kallade tolvdagarskriget mellan Israel, med stöd av USA, och Iran i juni i år undergrävdes dock stödet. Även om den omedelbara risken för ett massivt radiologiskt utsläpp från en anrikningsanläggning är lägre än från en reaktor i drift, är det i konflikt med den globala icke-spridningsordern. Dessutom blir det ett prejudikat för att rättfärdiga stater som vill hävda att kärnkraftsanläggningar är en del av det moderna stridsområdet!
Vapen, vakter och grindar runt kärnkraftsanläggningar kan inte stoppa en statligt avfyrad missil eller en sofistikerad flygvapenattack. Denna nya normalitet är först och främst en kris för den internationella ordningen och ett katastrofalt misslyckande för den fysiska säkerheten. Det krävs att man ändrar strukturen på de globala kärnkraftverken för att kunna förebygga militära angrepp. IAEA:s mandat för kärnsäkerhet skulle därför behöva en radikal utökning.
Det måste bli obligatorisk global standard att ha passiva säkerhetssystem som kan upprätthålla kylning utan extern kraft under längre perioder, en princip om ”inbyggda skyddsåtgärder” som förbättrar säkerheten och minskar spridningsriskerna av använt kärnbränsle. Dessutom bör internationella finansieringsorgan vägra att ge lån till byggandet av kärnkraftverk i regioner med hög politisk instabilitet.
För att säkerställa att det blir omöjligt att använda kärnkraftverk som gisslan behövs ett orubbligt internationellt engagemang, innan en förebyggbar katastrof inträffar. Nej, Sverige bör inte satsa på nya kärnkraftverk utan istället säkra de befintliga.
Äntligen – den 16 oktober meddelade GP att Zaporizjzja ska repareras.
