Kvinnorna i politiken får ta den hårdaste smällen när de tar ställning mot rasismen och normaliseringen av intolerans, skriver Thomas Eriksson. Tonläget har inte ”höjts på alla håll” – det är SD och dess svans som flyttar gränserna.
DEBATT. Hoten och hatet mot politiker i Sverige har nått en nivå som inte längre går att acceptera, och Anna-Karin Hatts avgång som partiledare för Centerpartiet har nu satt offentlighetens ljus på det hela.
Det är inte längre enstaka utbrott eller tillfälliga drev – det har blivit ett mönster, en del av det offentliga samtalet. För mig är orsaken tydlig. Allt började förändras den dag Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen.
Sedan dess har språket i den politiska debatten gradvis förgrovats, mandatperiod efter mandatperiod. På sociala medier har tonläget blivit råare, gränserna suddats ut och hatet fått fäste. Och det är inte bara anonyma nättroll som bidrar – det finns också högljudda opinionsbildare, så kallade ”journalister” och självutnämnda sanningssägare som Joakim Lamotte och andra liknande hatmegafoner, som har förstärkt den här destruktiva kulturen.
Det är framför allt kvinnor som får ta den hårdaste smällen. De blir utsatta för hot, kränkningar och ren terror – inte på grund av vad de gjort, utan för att de vågat säga ifrån. För att de tagit ställning mot SD:s politik, mot rasismen och mot normaliseringen av intolerans. Hatet kommer från partiets svans, från de digitala mobbarna som ser varje meningsmotståndare som en fiende.
Jag minns när jag själv började engagera mig politiskt och tog tydlig ställning mot det SD står för. I början var det omtumlande. Hjärtat bultade hårt varje gång hatet vällde in – alla de grova orden, hoten, förlöjligandena. Men med tiden lärde jag mig att stå emot. Jag insåg att de inte kunde ta något ifrån mig. Jag har inget att dölja, inget att förlora – och framför allt, jag vägrar låta mig tystas.
Många politiker försöker förklara bort den här utvecklingen med att ”tonläget har höjts på alla håll”. Det stämmer inte. Det finns en tydlig källa till det här giftet som spridits i samhällsdebatten. Det är Sverigedemokraterna, deras svans och deras mediala megafoner som genom sitt aggressiva språkbruk och sin människosyn har förflyttat gränserna för vad som anses acceptabelt att säga – och att göra.
När ett parti bygger sin framgång på att peka ut fiender, när deras följare uppmuntras att misstänkliggöra, håna och skrämma oliktänkande – då är det inte konstigt att hoten ökar. Då är det inte konstigt att fler väljer tystnaden framför engagemang.
Men jag tänker inte vara en av dem.
