Något år innan coronapandemin slog till gick jag en ledarskapsutbildning som anordnades av Saco studentråd där alla deltagare under några dagar fördjupade sig i frågan om ledarskap genom föreläsningar och workshops. Bland det första vi fick lära oss om var att man inte bör blanda ihop begreppen ”chef” och ”ledarskap”. Att vara chef är något formellt, men ledare är något helt annat: Ledare kan vi alla vara, oavsett position. Utifrån förståelsen om distinktionen mellan chefskap och ledarskap diskuterade vi hur ett idealiskt ledarskap ser ut och kom fram till att någonstans bör var och ens ledarskap bottna i ens egen personlighet. Vi alla har olika personligheter och därmed också olika ledarskap.
Utifrån denna viktiga och insiktsfulla kunskap – som ledarskapsutbildningen gav mig – ställer jag i dag frågor som: ”Ulf Kristersson är visserligen Sveriges statsminister men vad är han för slags ledare?” och ”Förvisso företräder Magdalena Andersson det största partiet inom oppositionen, men vilket ledarskap utövar hon?”. Eller om vi ska bege oss ut på den globala arenan: ”Donald Trump är USA:s president och har med sin karakteristiskt ofiltrerade retorik nyligen hållit ett tal inför FN, men vilket ledarskap uppvisar egentligen världens mäktigaste man för sin egen befolkning och för resten av FN:s medlemsländer?”
Frågan är tillämpbar på vilken premiärminister eller president som helst.
Utifrån ett internationellt perspektiv finns egentligen bara en enda riktigt intressant ledartyp i Sverige och det är Greta Thunberg. Hon ingår i den tradition som Mahatma Gandhi, Martin Luther King Jr och Nelson Mandela skapade, nämligen där det inte finns någon position, vilket innebär att makten inte kan korrumpera. Man är en informell ledare (unconstituted leader). Thunberg är inte vald till något förtroendeuppdrag överhuvudtaget, men hon är älskad för det hon gör. Hon förkroppsligar en typ av ledarskap som både utmanar den politiska makten och som eftersträvar att inspirera andra genom att hon själv föregår med gott exempel. Hon utövar sitt inflytande genom principfasthet snarare än att beordra. Det har hon gjort i såväl klimatrörelsen som i Palestinafrågan.
Förtroendet för henne grundar sig på att hon visar integritet, ansvarskänsla och stringens i sina handlingar. Som informell ledare har hon alltså lyckats få miljontals världen över att själva vilja bli del av något större och visionärt – inte genom våld, tvång eller regelbaserade hierarkier. Om man blickar ut i den svenska rikspolitiken finns en del profiler genom åren som visat ledarskap i form av gedigen sakkunskap och skicklig kommunikation – till exempel Åsa Domeij från Miljöpartiet, Rossana Dinamarca från Vänsterpartiet och Birgitta Ohlsson från Liberalerna. Ingen av dessa har varit partiordföranden, men folk vet ändå vilka de är. De har synts och hörts utan att för den sakens skull vara alltför fastlåsta vid sina formella poster.
I detta intensiva tidevarv – där en multipolär värld växer fram i takt med USA-imperiets nedgång – måste det föras diskussioner om vilket ledarskap man önskar sig se. Lika värt att begrunda är hur nationalstaters strukturer därtill alltmer undermineras underifrån av civilsamhällets mångfaldiga strömningar och ovanifrån av dynamiska multinationella mekanismer.
László Krashnahorkai tilldelades Nobelpriset i litteratur i år.
María Corina Machado tilldelades Nobels fredspris i år.
