Den 3 oktober deltog Elinore Birchman i en propalestinsk demonstration utanför UD:s entré. Polisen upplöste demonstrationen med våld – men vi kommer tillbaka, skriver hon, i kampen för att alla människors rätt till liv ska betyda något.
DEBATT. Jag stod längst fram i folkmassan och filmade demonstranter som olydigt satt på marken i närheten av utrikesdepartementets entré. Runtomkring mig stod andra vars kroppar liknade min, vissa kortare, vissa bredare, de flesta kvinnor. Den fysiska kontrasten mellan oss och polismännen alldeles intill var slående. Jag är medellång och väger mindre än 60 kilogram. Jag är också gravt synskadad, men jag hör ganska bra. Ingen instruktion, ingen varning föregick polisens plötsliga framryckning. Den var inte spontan, jag visste att den skulle komma. Tjugo–trettio minuter tidigare hade en polisman sagt till kvinnan framför mig, som höll ett litet barn i handen, att de borde avlägsna sig.
Jag var ingen match för polismännen att manövrera. Även om jag hade gjort motstånd medan de stötvis knuffade mig baklänges in i folkmassan skulle det knappt ha märkts. Inom kort låg jag på människorna där bakom – min överkropp fortsatte i all sin foglighet att pressas ned av den långa, tunga polismannen framför mig, men mina fötter slog emot den orubbliga trappan och kom inte längre. Massan av kroppar hindrade mig från att falla till marken.
Vid ett tillfälle tog en mycket “entusiastisk” polisman ett stadigt grepp om mina bröst. Han klämde för allt han var värd; med huvudet sänkt och raklånga armar tvingade han mig och dem som min kropp användes för att ramma, att planlöst kollidera med varandra och stappla omkring för att försöka återfå fotfäste. Han var som superhjälten i en film, enmansarmén som står emot en hel hord inkräktare. Kanske hade han inte räknat ut att det fanns nästan lika många kolleger att ty sig till som demonstranter på det annars ödsliga torget. Det var både komiskt och förödmjukande – jag har fortfarande ont i brösten medan jag skriver detta.
Bortsett från ömma bröst tilldelades jag inga bestående skador. Inte blev jag frihetsberövad heller, trots min förargliga uppstudsighet och mitt gapiga ansvarsutkrävande – att jag har mage att protestera mot Sveriges delaktighet i ett pågående folkmord och statens axelryckning när ett dussin svenska medborgare kidnappas på internationellt vatten.
Kära läsare, du kanske redan har gissat det, men jag är vit. Min vithet skyddar mig från polisens mest brutala övervåld. Men vi som samlas gång på gång utanför UD har alla samma ilska, sorg och samvete. Vi döljer inga onda planer på att förgöra det svenska samhället. Vi samlas i gemensam vilja: att alla människors rätt till liv ska betyda något i den här motbjudande världen.
Det är inte fråga om främlingar med inneboende våldsamhet som drar med sig naiva “etniska svenskar” på upprorsförsök. Det är inte heller fråga om några enstaka “bad apple”-poliser som är överbegåvade i rasprofilering och lite väl uppjagade när de ska lugna en hätsk stämning. Dialog och deeskalering figurerar inte – kanske för att det inte finns någon högre makt som anser sig tjäna på att ställa polismyndigheten till svars för systematiska övergrepp.
Vakna, Sverige. Har du sett våldet med dina egna ögon? Har du lämnat dina trygga rum på ett tag? Har du motsatt dig elitens intressen någon gång? Det finns en gräns för hur länge din vithet kan skydda dig från dem som söndrar och härskar i den här världen. Kära läsare, i slutändan är du lika främmande och värdelös för dem som palestinierna är.
Vi ses på gatan.
