Ökat tryck på att utvinna metaller och mineral får den svenska berggrunden att knaka. Miljöintressen, lokalt motstånd och den samiska rennäringens rätt till fortlevnad ställs mot samhällets utpekade behov. Syre följde den växande sprickan från Jämtland i söder till Kiruna i norr.
En geigermätare knastrar till och på en liten skärm tickar siffrorna uppåt. Invid en grusväg i Ovikenbygden vid Storsjöns västra strand i Jämtland visar prospekteringsgeologen Hein Raat upp en del av Viken-fyndigheten för en grupp journalister. Skiffer skymtar fram, poröst och rödaktigt, och under marken gömmer sig en av de största uran- och vanadinfyndigheterna i världen, berättar han. Men också molybden, koppar och zink. Likt en svamp har skiffret dragit åt sig metaller i flera hundra miljoner år.
– Världen behöver en viss mängd metaller och min uppfattning är att det är bättre att bedriva gruvdrift i ett land som har ett bra regelverk och en bra lagstiftning. Jag tycker själv om naturen och älskar att vandra, så att arbeta i en bransch som utmålas skada naturen, ja, det känns lite konstigt, säger han när Syre ringer upp honom någon månad senare.
Kan förstå oron
Hein Raat som arbetar för det kanadensiska gruvbolaget District metals är väl medveten om det motstånd som prospekteringen väckt i Jämtland. Det har framkommit av reportage, sociala medier, på debatt-sidor, hos kritiska kommunalråd – och i form av en stor demonstration i Östersund. Men han tror inte att alla som är positiva till prospekteringen syns lika mycket. Samtidigt kan han förstå oron, säger han. Men samhället behöver metaller och det är inte geologerna som kan bestämma var malmerna finns någonstans, resonerar han vidare.
– Vår synpunkt är att man ska göra det småskaligt, att man är färdig efter några år och fyller igen och kan börja någon annanstans. Det kommer fortfarande ha en påverkan på området men inte som brunkolsbrytningen i Tyskland med kilometerlånga hål i marken, det skulle aldrig fungera här. Självklart vore det också bättre för alla om vi hittar något på ett område som bara är skog långt från sjön och utan naturreservat. Men det avgör inte vi, det har naturen gjort för flera hundra miljoner år sedan.
Samtidigt, säger Hein Raat, är District metals ett prospekteringsbolag med kompetens inom geologi. Blir det aktuellt med gruvbrytning skulle det fyllas på med helt andra kompetenser – eller säljas till ett gruvbolag. Något som kan ändra planerna.
– Hur man ska bryta är en helt annan sak, som geolog har jag mindre kunskap om den biten.
Dagbrott i kulturbyggd
Det är det australiensiska bolaget Aura energy som kommit längst. Strax utanför den lilla byn Myrviken planerar bolaget ett dagbrott som efter elva års drift skulle bli knappt en kilometer långt och 0,6 kilometer brett, stort som ett kvarter. I jämförelse med Aitik, Europas största koppargruva, skulle det bli runt sju gånger mindre. Men för en kultur- och jordbruksbygd vid Storsjöns strand vore det fortfarande ett stort ingrepp, anser Anna Rydberg, som bor med sina tre döttrar nära platsen för det planerade gruvområdet; där skulle det också byggas ett industriområde, med allt från avfallsdammar till anrikningsverk, som det skulle komma en strid ström av lastbilar till och från. Men det är inte bara sin egen bakgård hon oroar sig för, utan hela jordbruksbygden väster om Storsjön.
– Vi har bestämt oss för att kämpa tills det inte blir en etablering av en gruva. Jag vill ju att mina barn ska kunna bo kvar här och det kommer de inte att kunna om gruvan blir av. Deras plan är ju också att de ska fortsätta och att dagbrottet ska flyttas, så det kommer ju att förstöra hela området, säger hon.
”Många giftiga ämnen”
Motståndet är stort, berättar hon vidare. Till skillnad från i skogsfrågan står Lantbrukarnas riksorganisation och Naturskyddsföreningen enade. Båda befarar att marken ska förgiftas och vattnet i Storsjön påverkas – en risk de menar kommer uppstå oavsett hur stora dagbrotten och tillhörande anläggningar blir. Berggrunden som metallerna gömmer sig inuti, det porösa alunskiffret, vittrar om det blottläggs för syre, och förorenande metaller läcker ut. Så skedde när uran bröts i alunskiffer i Ranstad i Västergötland under 1960-talet. Området är nu ett avspärrat miljöriskområde, ett av av två i hela Sverige. Men än i dag saknas miljö-säker teknik för att bryta alunskiffer, säger Anna Rydberg och hänvisar till den statliga alunskifferutredning som djupdök i frågan för ett par år sedan.
– Det är inte bara uranet som är giftigt, utan det finns jättemånga andra giftiga ämnen som blir ett jätteproblem för oss, säger hon och fortsätter:
– Här har vi jättefina jordbruksmarker, lika fina som i Skåne, och vi kan inte förvänta oss att Spanien ska kunna vara vårt växthus. Deras grundvatten tar slut. Ska vi kunna säkra vår mat kan vi inte riskera de här jordbruksmarkerna.
”Krävs för omställningen”
Men Hein Raat tycker att kritiken är missriktad. Även om det inte finns någon säker teknik i dag sker forskning på det, och lyckas man inte, så kommer inte tillståndet, resonerar han.
– Jag förväntar mig att alla duktiga forskare som finns i världen kan hitta någon bra lösning för att göra brytning av alunskiffer på ett ordentlig sätt. I slutändan är det miljödomstolen som bestämmer, som är en av de hårdaste i världen. Men varför ska inte vi göra det här – om vi kan?
Samma syn har regeringen, som vill häva ett förbud mot uranbrytning från 2018 och ta bort ett kommunalt veto mot brytningen. Något som skulle förbättra kalkylen för gruvprojekten i Oviken, då uranet kan utvinnas istället för att deponeras som avfall.
– Svensk gruv- och mineralnäring är viktig för Sverige och för Europa, inte bara som en ekonomisk motor, utan också för den metall- och mineralförsörjning som krävs för att klara av klimatomställningen, sa klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) i samband med beskedet.
Om gruvnäringen fått regeringens öra gäller inte samma sak för lokalpolitikerna i Jämtland. Bland de berörda kommunalråden är motståndet kompakt – och S-ombud från Jämtland lyckades i somras övertala S-kongressen att ställa sig bakom ett förbud mot gruvbrytning av alunskiffer.
– En seger för både vattnet, fram-tiden och alla i Jämtlands län som engagerat sig mot gruvplanerna i Oviken, sa då en triumfatorisk Therese Kärngard (S), kommunalråd i Bergs kommun, till Sveriges radio.
Fokus på Norrland
I Sverige finns i dag 13 gruvor – den senaste startade i fjol, en guldgruva i Fäbodtjärn, som då var den första att öppna på tio år. Men EU har satt upp ambitiösa mål för att öka självförsörjningen av en rad mineral och metaller. Sverige, tror SGU (Sveriges geologiska undersökning), kan bidra med en betydande andel av det, samtidigt som både nuvarande regering och den tidigare S-regeringen, gjort flera regeländringar och undantag för att underlätta för gruvnäringen. Att döma av intresset för att undersöka svensk berggrund, så har det fått effekt. Antalet tillstånd har ökat och omfattar runt 4,4 procent av Sveriges yta, enligt SGU:s årsredovisning för 2024. Fyra år tidigare rörde det sig om hälften så stor yta. Lejonparten, drygt 85 procent, är lokaliserad i norra Sverige.
Arne Müller, författare och grävande journalist, konstaterar att konflikterna kring vad marken ska användas till kommer att bli skarpare. Enligt en studie i Nature, utnyttjas redan mer än fyra femtedelar av Nordkalotten (där norra Sverige ingår) av någon typ av verksamheter som påverkar naturen – och det utan att räkna med renskötseln.
– Det tror man inte när man åker genom Norrlands inland, men det rör sig om skogsbruk, gruvor, jordbruk, vattenkraft – att då komma med en ny våg av storskalig exploatering, jamen, då blir det konflikter, säger han.
Uppmärksammad konflikt
Hösten 2013 briserade vad som blivit en av Sveriges mest omskrivna gruvkonflikter, cirka tre mil nordväst om Jokkmokk. Med Europas största vildmark som fond klättrade aktivister upp på grävmaskiner för att stoppa den provbrytning som skulle äga rum i Kallak, eller Gállok som det heter på lulesamiska. Här passerar renar från fjällen till skogslandet för vinterbete, vilket skett i hundratals år. Men nu hotades rennäringen och stora naturvärden. Motståndet fick några år senare också eldunderstöd av både Unesco och FN:s rapportör för urfolk. I mars 2022 fick ändå bolaget bearbetningskoncession. Dåvarande näringsminister Karl Petter Thorwaldsson (S) motiverade det omtvistade beslutet med att också ”järnmalm och stål behövs till den gröna omställningen”. Det villkorades samtidigt med en rad krav kopplade till hänsyn för rennäringen, för ”att minsta möjliga påverkan uppstår för renskötseln och att områden tas i så lite i anspråk som möjligt”.
– Jag tror det här blir stilbildande, sa ministern.
I dag arbetar bolaget Jokkmokk Iron mines AB vidare med projektet utifrån villkoren och förbereder en ansökan om miljötillstånd. Men Jan-Erik Länta från Jåhkågasskas sameby är fortsatt kritisk. Kraven beskriver han som diffusa och öppna för tolkning, som inte förändrar påverkan på något avgörande sätt.
– Det skulle bli en stor omställning. De flesta i min ålder och kanske några år yngre än mig vill ju inte försvinna helt, utan man skulle nog kämpa på. Men färre yngre skulle börja med renskötsel.
Lever med ovissheten
Jokkmokks kommunledning, som tidigare förespråkat en gruva, gör det inte längre. Jan-Erik Länta tror att det har att göra med Northland resources konkurs i Pajala 2014, och rapporter om gruvor i andra kommuner som sugit åt sig arbetskraft från både skola och omsorg. Men också att Jokkmokk redan har en rad olika näringar, inte minst samiska, varför gruvan inte ses som avgörande för kommunens framtid.
– Jag tycker det är en lättare mentalitet i Jokkmokk än i Malmfälten, i gruvan har de höga löner medan andra jobb anses som mindre värda, kulturen har inte hängt med, kommunerna har dålig ekonomi och det saknas bostäder.
Om berget vid Lilla Lule älv sprängs för att komma åt järnmalmen står ännu skrivet i stjärnorna. Jokkmokk Iron mines AB har ännu inte samlat ihop tillräckligt med kapital för att göra intrånget – och blir det en ansökan till mark- och miljödomstolen kan det fortfarande ta stopp där. Blir det grönt ljus måste bolaget också samla in åtskilliga miljarder till för att kunna starta, också det kan kärva. Under tiden får Jan-Erik Länta och samebyn leva med ovissheten.
– Det är en sorg, för jag vet ju att jag får leva min livstid med den här frågan, och även kanske mina barn. Men hoppet finns att det kommer att ta stopp.
Projekten som krashade
Kallak eller Gállok är ett resultat av när Sverige senast stod inför en gruvrusch i början av 00-talet. Arne Müller, som i samband med det bevakade gruvfrågan på SVT Västerbotten, insåg att det fanns en berättelse som inte kommit fram och släppte 2013 boken Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida. Sedan dess tycker han att de stora bolagen gradvis bättrat sig, samtidigt som miljödomstolarna skruvat på kraven, inte minst vad gäller hur mycket pengar som ska avsättas till efterbehandling för att skydda natur och miljö. Samtidigt höjer han en varningens flagg för nya, mindre bolag, med andra ekonomiska drivkrafter.
– Får de väl pengar att starta en gruva, jamen, då är det väldigt tryggt att hålla kostnaderna nere och snabbt börja leverera vinst. De är beroende av små investerare, vilket gör att det finns ett incitament att försköna verkligheten.
Arne Müller nämner Blaikengruvan i Sorsele kommun som gick i konkurs 2007, bara för att räddas och sedan gå omkull igen 2011. Än i dag läcker stora mängder av giftiga metaller ut i den närliggande sjön och saneringen, som bekostas av skattebetalarna, uppgår till flera hundra miljoner kronor. Men också Northland resources konkursade gruva i Pajala visade sig orsaka stora miljöproblem.
– Naturvårdsverkets genomgång av projektet visar på en provkarta på överträdelser av miljötillstånd.
Så argumentet att vi har vår stränga miljö-lagstiftning, och att om en gruva skulle vara en miljöfara så får du inte tillstånd, det godkänner du inte?
– Nej, inte generellt. På vissa områden har miljölagstiftningen spelat en stor roll för att minska utsläppen. De stora bolagen, ja, de har verkligen skärpt sig i en del avseenden. Men när bolag försöker gena i kurvorna, så har det visat sig att det ändå finns ett stort utrymme att göra det.
Norrlandsparadoxen
I en uppföljande bok, Norrlands-paradoxen från 2015, granskar också Arne Müller gruvnäringens löften om jobb och tillväxt. Paradoxen han beskriver går ut på att miljardinvesteringarna i Norrland satsas på ett ställe, medan de stora utdelningarna i form av jobb och vinster sker långt därifrån. Så här tio år senare tycker han att grundproblematiken kvarstår. Även om orter som Kiruna och Gällivare skulle varit små byar utan LKAB och Boliden, innebär gruvor inte längre ett säkert lyft för ekonomin, säger han och nämner Pajala igen. Gruvan återuppstod efter konkursen. Men kommunens förhoppningar om att invånarantalet skulle växa med flera tusen kom på skam.
– I realiteten har man tappat 400–500 invånare sedan dess. En tydlig skillnad från andra länder är att det inte finns något system för att se till att vinsterna stannar lokalt, säger Arne Müller.
Samtidigt ökar nu pressen på myndigheter att säga ja till nya gruvprojekt. I maj 2024 trädde EU:s förordning om kritiska metaller (CRMA) i kraft, som sätter upp mål om att öka självförjningsgraden
av 34 mineral och metaller, som antingen pekas ut som kritiska eller strategiska. Men också den tidigare S-regeringen och Tidöregeringen har varit tydliga med att man vill se fler gruvor och ökad utvinning.
– Jag har hört att det inom länsstyrelser talas om att man ska ha rollen av ”möjliggörare” när företag söker tillstånd, säger Arne Müller.
Boliden gör nytt försök
I Laver i Västerbottens inland har skrivningarna från Bryssel redan fått effekt i det byråkratiska maskineri som föregår en gruvetablering. Här vill Boliden starta en koppargruva som enskilt skulle öka Sveriges gruvproduktion med runt 40 procent och bidra med 10 procent till EU:s kopparproduktion. Det i en tid när efterfrågan på koppar spås skjuta i höjden. Men platsen för gruvan, nära Piteälvens Natura 2000-område, är samtidigt en plats där flera riksintressen kolliderar. Koppar i området är ett. Men det är också naturvärdena och rennäringen. Så vad ska väga tyngst?
Boliden har redan gått bet en gång. Då, 2016, blev det ingen bearbetningskoncession. Bolaget saknade ett Natura 2000-tillstånd och myndigheterna konstaterade att gruvan skulle innebära en ”påtaglig skada på rennäringen”. Men så ingrep S-regeringen och ändrade reglerna, så att ett Natura 2000-tillstånd skulle krävas först i ett senare skede. När Boliden nu söker på nytt har de halverat storleken på gruvområdet.
– Men det är inte hela sanningen, säger Arne Müller.
Kopparfyndigheten är betydligt större än så, konstaterar han.
– Så det här kommer att bli något betydligt större än det man nu söker för. Det här är också ett återkommande mönster, att det man ser vid första tillståndsansökan, det är bara en del av det som verkligen blir i slutändan.
Länsstyrelsen tillstyrker – trots stor påverkan
Att det finns intentioner på utökad gruvverksamhet är också något som Sametinget påpekar i ett yttrande. Men nyligen skördade Boliden en framgång. Länsstyrelsen Norrbotten ställde sig positiva till deras ansökan. Myndigheten konstaterar samtidigt att det framstår som uppenbart att gruvverksamheten skulle skada ”Natura 2000-områdets naturvärden” och att samebyn Semisjaur-Njarg i stor utsträckning skulle drabbas negativt, ”oavsett vilka åtaganden Boliden gör och vilka villkor en eventuell koncession förenas med”.
Men länsstyrelsen konstaterar samtidigt att samebyn kan fortsätta bedriva rennäring och att det inte är självklart att det rör sig om ”påtaglig skada” på Natura 2000-området ”i den mening som nu är aktuell”. I vågskålen för en gruva pekar myndigheten på att fyndigheten är viktig för landets mineralförsörjning och de över 2 500 jobb som Boliden spår att gruvan skulle ge upphov till. Men också att EU pekat ut koppar som strategisk råvara i förordningen om kritiska råmaterial (CRMA).
– Jag tror att CRMA kommer att ha precis den effekten, att det sätter ett tryck även på svenska myndigheter när det gäller hur man ska bedöma gruvprojekt. Det är väldigt tydligt när det gäller de här 17 ämnena som klassas som strategiska. Men jag tror också att det kan komma att gälla för den här bredare gruppen av 34 ämnen som klassas som kritiska, säger Arne Müller.
Skär av enda flyttleden
Det är i Kiruna som frågan om motstridiga intressen kanske dras till sin yttersta spets. En vinterdag i januari 2023 står Sveriges energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) i en knallgul vinterjacka och ser ut att vara på strålande humör. LKAB har tajmat annonseringen av vad som då presenteras som Europas största fyndighet av sällsynta jordartsmetaller, med ett besök av EU-kommissionens alla högdjur.
– Det här visar att Sverige har en stolt framtid som gruvnation, säger ministern.
Det är bara det att det finns en annan sida av myntet – som Ebba Busch inte nämner. Att bryta fyndigheten Per Geijer, strax norr om Kiruna, skulle helt skära av Gabna samebys enda kvarvarande flyttled förbi staden. Lars-Marcus Kuhmunen, samebyns ordförande, berättar att ingreppet skulle sakna historiskt motstycke.
– Det har aldrig skett tidigare i Sverige, så det är väldigt oroväckande, säger han från en fyrhjuling på span efter renar på väg ner från fjället.
”Försöksverksamhet”
Syre får honom på tråden kort efter att LKAB offentliggjort att ytterligare 6 000 Kirunabor måste flytta de kommande tio åren, utöver de 6 000 som redan berörs. Det på grund av en ny deformationsprognos för den nuvarande brytningen i Kirunavaara. När ny mark måste tas i anspråk för ersättningsbostäder kommer det sannolikt krocka med Gabnas intressen, som liksom flera andra samebyar redan påverkas av gruvor, skogsbruk och vindkraft. Även Talgas grafitgruva i Vittangi, som många tror blir den som härnäst öppnas i Sverige, kommer att ställa till det för samebyn. Men utöver att det finns en samlad påverkan är Per Geijer, sedd enbart för sig, ett existentiellt hot, menar Lars-Marcus Kuhmunen.
– Jag ser Per Geijer som en försöksverksamhet för hur långt staten kan gå för att kränka samiska rättigheter till mark och kultur.
LKAB anser det motiverat
Men att bryta Per Geijer är motiverat, anser Niklas Johansson, direktör för externa relationer på LKAB. Fyndigheten är en bärande del i LKAB:s planer för att framtidssäkra företagets gruvbrytning och hålla företaget konkurrenskraftigt.
– Jag skulle egentligen gå så långt som att säga att kan vi inte bryta Per Geijer så kommer det över tid betyda att vi inte kan fortsätta med gruvbrytningen i Kiruna. Det är inte bara en fråga om möjligheter utan också en fråga om vi ska kunna finnas kvar.
Huvudprodukt i Per Geijer är egentligen järnmalm – både volymmässigt och i den ekonomiska kalkylen. Men det är biprodukterna från brytningen som gett fyndigheten dess internationella strålglans. LKAB vill processa avfallet från järnmalmsproduktionen för att ta fram fosfor som används i konstgödsel och de sällsynta jordartsmetaller som används i allt från elbilar till målsökande robotar.
Samtidigt är länder som Ryssland och Marocko stora exportländer vad gäller fosfor och Kina dominerar hela produktionskedjan för sällsynta jordartsmetaller. En sårbarhet när världsordningen nu skakar, konstaterar Niklas Johansson. Det anser också EU-kommissionen, som pekat ut
LKAB:s projekt för att utvinna och förädla fosfor och sällsynta jordartsmetaller som strategiska, vilket ska snabba på tillståndsprocesserna.
– LKAB kan bidra till resiliens, självförsörjning och ökat utbud av mineral som annars kan bli en flaskhals för omställningen i ett geopolitiskt mycket svårare läge, säger Niklas Johansson.
Oscar Olsson/TT
Möter kritik
Alternativet till de expansiva planerna är att lägga ned, ”med enorma konsekvenser inte bara för Kiruna och Gällivare, utan också Sverige och Europa”. Men gruvbolagets uppställning, där utveckling ställs mot avveckling, ifrågasätts av Lars-Marcus Kuhmunen.
– Utveckling, tänker alla då. Men man måste ju diskutera att det finns alternativ. I ett tidigt skede av Per Geijer snackades det om igensättningsmetoden, så att det inte blir ras på ovansidan. Det finns det inga diskussioner om nu.
En ”osynlig gruva”, något som företrädare för LKAB tidigare beskrivit som den ”enda lösningen för att gruvbrytning och rennäring skulle kunna samexistera”, ser företaget inte längre som en hållbar teknik, uppger Niklas Johansson. Det handlar om en sammanvägning av ekonomiska skäl, arbetsmiljö och risker. Att vänta tills tekniken kan visa sig hållbar ser han inte heller som möjligt, då de snäva tidsramarna i så fall skulle tvinga gruvan att stänga.
– Men min bild när det gäller rennäringen är att jag inte ser att det ska vara omöjligt, även om man inte kan bedriva det på samma sätt som i dag. Hur hittar man sätt för att kompensera och skapa mindre problem? Vi måste ha den diskussionen för att försöka hitta någon väg framåt, för det är mycket som står på spel.
Sätter hoppet till domstol
Men Lars-Marcus Kuhmunen ser i dagsläget ingen väg framåt om det innebär att flyttleden skärs av. Istället sätter han sitt hopp till att mark- och miljödomstolen faktiskt säger nej, med hänvisning till att Sverige har skrivit under konventioner som slår fast att samer har rätt att behålla och utveckla sin kultur, där rennäringen ses som en bärande del. Om det ska gälla, kan inte brytningen tillåtas, säger Kuhmunen. Samtidigt har EU pekat ut ett behov som beskrivs som kritiskt. Så var ska metallerna tas ifrån?
– Jag kan ju inte vara så självutplånande och säga, visst, jag tar livet av mig så LKAB kan fortsätta sitt nuvarande överutnyttjande. Mina barn har rätt till sin kultur och livsstil. Men jag tänker också på Sveriges befolkning, vill man att stora områden av fjällmiljön ödeläggs för all framtid?
