Vi behöver olika perspektiv i politiken. Konservatismen betonar erfarenheten, liberalismen betonar tanken och socialismen empati och solidaritet, skriver David Holmberg, och de grönas roll borde vara att stå för intuition, kreativitet och visioner.
DEBATT. Tänk dig ett samhälle där vissa har superskarp syn och andra har superskarp hörsel. Hur kommer detta samhälle utveckla sig?
Vi kan tänka oss att de med respektive förmåga får lättare att enas kring den egna verklighetsuppfattningen. De ena ser örnar högt uppe i skyn, de andra hör ugglor som hoar i natten. Med tiden börjar de forma sina samhällen utifrån vad de själva uppfattar som viktigast: de ena ser till ljuset, de andra till ljudet. Om det uppstår en konflikt kan de ena skapa oljud, och de andra kan blända.
Detta är förstås en liknelse, men den speglar något grundläggande: samhället formas av hur människor uppfattar världen, och vi uppfattar den olika. Det kan handla om skillnader i syn och hörsel, men ännu mer om andra, mer subtila förmågor. Just hur sådana skillnader påverkar oss och våra relationer intresserade psykiatern Carl Gustav Jung.
Enligt Jung orienterar vi oss i världen utifrån olika funktioner: Förnimmelsen uppmärksammar att något finns, tanken gör det begripligt, känslan värderar det och intuitionen anar vart det kan leda. Eftersom vi inte kan vara fullt medvetna om alla funktioner samtidigt, tenderar vi att utveckla en dominant funktion och uppfatta världen främst genom den. Detta kan skapa missförstånd och låsningar – inte för att någon har fel, utan för att vi faktiskt uppfattar tillvaron på olika sätt.
Om vi fritt tillämpar Jungs modell på politiska ideologier kan vi se konservatismen som förnimmelsens ideologi, förankrad i erfarenhet och rutiner, liberalismen som tankens ideologi, som betonar vetenskap och förnuft, och socialismen som känslans ideologi, som framhäver empati och solidaritet.
Vad som då saknas är en intuitiv ideologi, som är mer fokuserad på kreativitet och visioner. Spår av detta anas hos de första gröna partierna, som växte fram i sprickan mellan dåtidens ideologier i en tid präglad av upprustning och blockpolitik. Deras budskap bröt mot de etablerade tankesätten. De betonade fred genom dialog och nya sätt att organisera samhället, mer decentraliserat och i samspel med naturen. Miljöpartiet nämnde inte klimatet i sitt första partiprogram, men formulerade ändå klimatvänlig politik, vilket säger något om intuitionens förutseende kraft.
I dag befinner vi oss åter i en tid av ökande militarisering, och behovet av alternativ är minst lika stort. Samtidigt har Miljöpartiet alltmer lämnat rollen som idéparti. I stället för levande idédiskussion betonar partiet samsyn och anpassning till färdigt definierade regelverk. Men alla låter sig inte pressas in i sådana ramar, och då framstår lätt tvång och i förlängningen våld som enda alternativ. Inte helt oväntat har partiet också ställt sig bakom en överenskommelse om kraftigt ökad satsning på försvaret.
Precis som vi behöver både syn och hörsel för att förstå vår omgivning, behöver vi olika perspektiv för att förstå samhället. Om Miljöpartiet vill värna de intuitiva, behöver vi våga gå utanför den etablerade politikens åsiktskorridorer och åter bli de stigfinnare som ännu nämns i partiprogrammet. Det kräver överseende med att de intuitiva inte alltid har konkreta och socialt välanpassade svar, för att istället betona deras förmåga att bidra med nya infallsvinklar och oväntade strategier.
Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti – inte för att flum är målet, utan för att det ibland är konsekvensen av att våga tänka i nya banor.
