Tänk er en klass på 20 elever. Fyra elever skriker högst, klagar mest och lyckas styra hela gruppens samtal. De andra börjar snart både låta och agera som de, som om minoriteten, hade majoritet. Är det inte märkligt hur den lilla klicken lyckas driva hela klassen framför sig?
Skolklassen är förstås riksdagen. De fyra är Sverigedemokraterna. Trots att de bara fick 20 procent av rösterna i senaste valet har de lyckats skaffa sig en position i svensk politik som om de redan hade egen majoritet.
Det finns ett grundläggande dåligt självförtroende bland Sveriges politiker, även långt ut på vänsterkanten. Det är som att man inte tror på sin egen politik. Istället har man börjat efterapa SD i förhoppningen om att vinna tillbaka tappade väljare, i synnerhet på landsbygden. Helt plötsligt skulle det bli billigare att tanka bilen, klimatmål blev oviktiga och att frossa i falukorv framställdes som en mänsklig rättighet.
Trots anpassningspolitiken har det inte skett några väljarströmmar från SD över till de andra partierna. Tvärtom; SD har kunnat stärka sin roll som det starkast pulserande hjärtat i svensk politik. Och varför skulle det inte bli så? Om de andra partierna sjunger deras narrativ – vart går väljarna då? Till de som efterapar eller till originalet?
Jag vägrar tro att 20 procent av svenskarna är rasister. Men jag tror problembeskrivningen stämmer att det är många som är förbannade i dagens Sverige. Många i vårt land har fått det sämre. Men istället för att peka på att det är högerpolitiken – med massarbetslöshet och ökade klyftor – som är problemet har SD-spinnet om att det är invandringen som är roten till allt ont lyckats.
Jag är övertygad om att vi kan vinna tillbaka de arga väljargrupperna till vänstersidan – men det måste ske genom löften om progressiva reformer. Vi skulle till exempel kunna sänka bensin- och dieselskatten i glesbygden (finansierat med en höjning i storstadskommuner) och ge glesbygdsboende ett årligt bidrag på, låt säga, 20 000 kronor direkt i plånboken.
Vi skulle också kunna genomföra en stor välfärdsoffensiv med upprustning av skolor, hyreslägenheter och idrottsplatser. Dessutom införa en jobbgaranti med statligt finansierade beredskapsjobb inom naturvård och välfärd, kombinerat med omskolning och matchningsinsatser som leder till permanenta anställningar. Behoven är enorma – och Sverige har resurserna, bara vi använder dem rätt.
Vi skulle vidare kunna tjata hål i huvudet på SD-etablissemanget om deras stöd till tvättäkta högerpolitik med mer pengar till Wallenberg och storfinansen, men mindre till alla andra. Det är en konfliktlinje där den breda vänstern skulle vinna alla dar i veckan. De få gånger Jimmie Åkesson fått frågor om skattesänkningar och neddragningar i välfärden har han sett ut som ett frågetecken. Men när han får snacka flyktingpolitik eller svara på rasismkritik skiner han som en sol. Att försöka skrämma bort väljare med rasistkortet funkar inte.
Vi slår extremhögern med progressiva reformer inte genom att moralisera över deras människosyn.
Hösten.
Netanyahu och Putin – så less på deras dödande.
