Mian Lodalen: ”Min morbror led av internaliserad homofobi och självhat”

– Bobbi!

Mian Lodalens vita irländska hund kastar sig mot benet på mig när vi möts. Vi skulle egentligen ha träffats i Mians lägenhet men på väg till intervjun ringer hon och säger att Bobbi började pipa och ville gå ut och föreslår att vi ses på det lilla torget utanför istället. 

Bobbi är Mian Lodalens livskamrat sedan ett antal år tillbaka. Efter många olika förhållanden lever hon numera som singel, men ständigt med Bobbi vid sin sida. 

Vi slår oss ner på en bänk, Mian Lodalen spänner ögonen i mig och börjar berätta om Hans Wahlström, hennes morbror som kom till Stockholm från Jönköping, blev balettdansare på Operans balettskola och som tog sitt liv bara tjugofyra år gammal. Han som också är huvudperson i hennes senaste bok Dansaren och demonerna. 

– Sen jag var 16 år har jag vetat om att han var gay och att han dansade på operan eftersom min mamma berättade det för mig då. Men då tänkte jag ju inte ”honom ska jag skriva en bok om”. Överhuvudtaget tänkte jag inte att jag skulle bli författare eftersom jag var så extremt kass i skolan och hade specialundervisning i svenska. 

Förstod att inte fråga

Första gången Mian Lodalen hörde talas om sin morbror var när hon som barn såg ett svartvitt fotografi på honom hemma hos sin mormor. Mormodern sa att han hade dött av magproblem och Mian förstod instinktivt att hon inte skulle fråga mer om honom. Det var alltså först när hon blivit lite äldre och blivit tillsammans med sin första flickvän som hennes mamma berättade den sanna historien om honom. 

– Sen har den här historien alltid legat och gnagt i bakhuvudet och jag har försökt få kontakt med människor som kände Hans, men inte riktigt nått någon framgång där. 

Att hon till slut bestämde sig för att ändå skriva en bok hänger samman med att hon lyckades få ut Hans, eller Hasse som han genomgående kallas i boken, journaler från när han låg inlagd på en psykatriavdelning på Södersjukhuset. 

– Jag fick dem i ett rekommenderat brev från Riksarkivet och satt på Posten bara ett stenkast härifrån och började läsa. Men jag kom inte ens till sista meningen på första sidan innan jag började storgråta. 

Hemska övergrepp

När hon väl kommit hem och läst igenom hela journalen bestämde hon sig för att hon måste skriva boken. 

– Jag tror inte på ödet, men när jag nu har fått historien i mitt knä så måste jag berätta om de här fruktansvärda övergreppen som man utsatte människor för inom svensk psykiatri, allt i sin iver att bota dem från homosexualitet. Mig veterligen har ingen annan skrivit om det här tidigare. 

Dansaren och demonerna som kom ut förra året och som nu släpps i pocket är den avslutande delen i en svit om verkliga personer under 1900-talets Sverige. Den inleddes 2020 med boken Lisa och Lilly som handlar om två unga förälskade tjejer i början av 1900-talet, den följdes av Lesbiska ligan 2021 som utspelar sig under 1940-talet och handlar om fem kvinnor som blir dömda för otukt. I Dansaren och demonen har vi hunnit fram till 1960-talet, en tid då Sverige avkriminaliserat homosexualitet och istället valt att klassa det som en mentalsjukdom. 

– Man kan fråga sig: vad ger mig rätten att bara ta alla de här människornas liv och skriva om dem? De har ju funnits på riktigt och gått omkring – ja med allra största säkerhet har de passerat precis där vi sitter just nu, säger Mian Lodalen samtidigt som hunden Bobbi börjar krafsa oroligt, som att hon också påverkas av det allvarsamma ämnet. 

Har det varit extra svårt att skriva den här boken i och med att den handlar om en släkting?

– Alla frågar det, säger Mian Lodalen, hon blir tyst ett ögonblick och blickar ut över torget innan hon fortsätter:

– Det var nog snarare så att det kändes svårt eftersom jag hade mer material att tillgå den här gången och att det finns människor som berörs som fortfarande lever. När jag skrev om Lisa och Lilly så fanns nästan ingenting. 

 Intervjun avbryts av att Mians hundvakt kommer gående och Bobbi tar ett förtjust språng. Under intervjun kommer sedan Michelle, som hon heter, inte bara få agera hundvakt utan också fotograf till Mians sociala medier och motspelare i pingis när det ska tas bilder till den här artikeln.

Elchocker

Men åter till berättelsen om Hans Wahlström. I boken skildras hur han blir förälskad i en av de andra eleverna på Operans balettskola, Tom – en person som Mian inte vill svara på om han också har en verklig förebild. 

– Tom får bara vara Tom i boken tror jag. Men man kan säga så här: det finns ju både inspiration och drag av verkligheten genom hela berättelsen. Och jag har intervjuat personer i Hasses närhet som har varit otroligt behjälpliga i att berätta både om operan och om hur Hans var som person. 

Mot slutet av boken blir Hans inlagd på mentalsjukhus efter ett misslyckat självmordsförsök. Där behandlas han bland annat med elchocker för att han ska ”botas” från sin homosexualitet. 

Det kändes hemskt att läsa om det han utsattes för, men något som jag också tyckte var hemskt var det självförakt som han känner genom hela boken. 

– Ja, jag tror att det var svårt att uppbringa en enda homosexuell människa i Stockholm 1961 som gick rakryggad och kände att de hade ett existensberättigande. Utan de flesta kände nog som Hans gjorde, nämligen en gravt internaliserad homofobi och självhat. 

Häxjakt

Mian Lodalen säger att trots att hon har skrivit om det här ämnet i trettio år så är det först med den här boken som hon har förstått hur svårt det är att förstå det här självföraktet för personer som är straighta. 

– Den här internaliserade homofobin har inte uppstått i ett vakuum. Den kommer av att du lever i ett samhälle som skriker ut att du inte bara är ful och äcklig utan också att du är sjuk och måste botas. Under 50- och 60-talet pågick en häxjakt mot homosexuella som för många slutade med att de inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv.

Du blev ju tillsammans med din första tjej i slutet av 70-talet, det är inte så många år senare, hur kändes det då?

– Fan, det svindlar när du säger så. Det känns som så väldigt mycket senare, men det var det ju faktiskt inte. Min tjej och jag var också stämplade som mentalsjuka när vi träffades. 

Eftersom det nästan inte fanns någon information på den här tiden gick Mian till stadsbiblioteket i Jönköping där hon ljög och sa att hon höll på med en uppsats och behövde information om homosexualitet. 

– Så då visade bibliotekarien mig till en hylla med en liten skylt som det stod sjukdomar på. Där stod det några få titlar, liksom sorgesamt lutade mot varandra. Jag minns att en titel var ”Sommar utan sol” och jag kände bara: Gud, skjut mig. 

I mitten av 80-talet blev Mian Lodalen en av de första personerna i Sverige att komma ut i offentligheten som lesbisk. Det skedde i tv-programmet Sputnik och sågs av massor av tittare. Jag är på väg att säga att det måste ha krävts väldigt mycket mod, men Mian förekommer mig genom att säga att det var ett fegt beslut. 

På vilket sätt var det fegt?

– Jo men för att jag inte pallade att komma ut för släkten. Såhär i efterhand känns det lite komiskt. Jag skulle vilja lägga en hand på min egen axel och säga: Men chilla lite människa, du behöver inte komma ut inför någon jäkla släkting. 

Dagen efter skrev Aftonbladet: ”Några unga lesbiska kvinnor gjorde allt för att framstå som fräcka, frispråkiga – och glada! För oss över 40 år var detta lite chockerande, särskilt lyckan.”

– Jag brukar berätta om det här när jag är ute och föreläser i skolor eftersom det säger mycket om den här tiden. Det var alltså chockerande att någon kunde sitta och säga ”jag är homo” och samtidigt vara glad. 

Du kom ut i en tid då det fortfarande var väldigt ovanligt att vara öppet homosexuell, fick du mycket hat riktat mot dig?

– Ja, det var ju inga ryggdunkningar direkt, säger Mian och ler sarkastiskt.  

– Du måste komma ihåg att vi hade bara två tv-kanaler på den här tiden och så fort de ville ha med en flata i något program så var det mig de ringde. Så jag var med överallt och detta, tillsammans med mina krönikor, ledde till en del hot från nazister, homofober och kvinnohatare. 

Uppväxt i Jönköping

Mian Lodalen växte upp i Jönköping med skilda föräldrar. Hennes mamma drev frisörsalong och pappan ägnade sig åt allt möjligt, bland annat drev han under en period butiken Blommor och bin. Relationen till pappan har hon skildrat i boken Dårens dotter och även pratat om i sina två sommarprat. Pappan framträder där som en både excentrisk och ansvarslös person som flera gånger utsätter sin dotter för livsfara men som också har mycket humor och värme. 

– Jag minns till exempel när han smugglade ut en AK4 från regementet i Eksjö och sa till mig: ”Nu ska du få lära dig att skjuta med ett riktigt vapen”. Så jag satt på knä med den där k-pisten och bara: du-du-du-du… säger hon och viftar med armarna samtidigt som hon illustrerar ljudet från en kulspruta. 

– Det var ju livsfarligt. Jag skrattar nu, men det var ju inte klokt. 

I sommarpratet från 2022 berättar Mian Lodalen också om hur fadern misshandlade hennes mamma, något som ledde till att hon bröt kontakten med honom under många år. 

– Jag hatade honom faktiskt under en lång period. Vad han hade gjort mot mig kunde jag på något sätt förlåta. Men att han också hade misshandlat henne … nej, det gick bara inte. 

Sin mamma beskriver Mian som konstnärlig, en sann djurvän och en humanist ut i fingerspetsarna. 

– Jag hade inga politiska föräldrar, men jag tror ändå att det var något som grundlades i uppväxten. Kärleken till hundar till exempel och att det också ledde till att jag började engagera mig i djurrättsliga frågor och blev vegan senare. 

Hon blev tidigt politisk engagerad, i början av 80-talet var hon med och ockuperade en gammal brandstation som hon och andra ville göra om till ett allaktivitetshus. Något aktivitetshus blev det aldrig i brandstationen, men däremot lyckades de rädda de gamla fabrikerna på tändsticksområdet som också var rivningshotade. I samma veva åkte också hon och några kamrater till Norge för att demonstrera mot säljakten. På vägen tillbaka stannade de till vid en vägsylta för att äta. 

– Då kom jag plötsligt ihåg vad en av de där säljägarna hade skrikit till mig: ”Åk hem och ta hand om er egen jävla älgjakt!”  Det slog mig plötsligt, fan, han har ju en poäng. Vilken dubbelmoral va? Här står jag och gapar om de här sälkutarna och samtidigt så äter jag kött. Så då bestämde jag mig bara för att aldrig mer äta kött, och det har jag inte gjort sedan dess. 

Djuren – vår etiska ödesfråga

Efter en fotosession har vi nu förflyttat oss till Mians kök där hon bjuder på kaffe och palestinskt tilltugg. Hon har på sig en tröja som det står Sea Shepherd på – miljöorganisationen som arbetar med att försöka stoppa jakt på bland annat sälar – och medan hon halvligger i kökssoffan fortsätter hon att berätta om sitt djurrättsliga engagemang. 

– Klimatet är vår ödesfråga, men jag skulle säga att djuren är vår etiska ödesfråga. Jag föreställer mig att man kommer titta tillbaka på den här tiden om hundra år, om världen fortfarande finns kvar då, och bara skaka på huvudet.

Hon nämner ett citat av Paul McCartney, ”Om djurfabrikerna hade glasfönster så skulle alla bli vegetarianer”.

– Och de där glasfönstren har vi ju nu. Alla som har tillgång till sociala medier kan se djurens lidande. 

Sen du började engagera dig för djuren, för kvinnor och för homosexuellas rättigheter så är det ju mycket som har gått framåt. Men de senaste åren har vi sett något av en backlash med en konservativ våg som drar över världen och i flera länder dras rättigheter tillbaka. Hur känner du inför det?

– Jag tror att när man tillhör en minoritetsgrupp så har man också en ökad känslighet för när saker börjar vridas i en viss riktning. Du frågar vad jag känner? Jag är faktiskt inte i chock. Jag och andra har stått i 20 år och sagt att vi måste passa oss för det som händer nu. Jag kommer ihåg när vi demonstrerade mot nynazisterna på 90-talet och sa: vänta bara tills de tar av sig sina kängor och bomberjackor och sätter på sig en slips istället. Och det har de ju gjort nu. Nu sitter de där och är Sveriges näst största parti. 

Vi fortsätter att prata om det politiska klimatet och Mian säger att hon känner med de ungdomar som växer upp i dag.

– Det värsta är att man håller på att ta ifrån dem hoppet. När jag är ute i skolor så frågar de ibland vad de kan göra. Mitt svar är samma som jag gav mig själv som ung: stå upp för det du tror på, demonstrera och fortsätt att kämpa och organisera dig med andra. De flesta av oss vill se en annan värld än den som presenteras för oss idag. Man kan inte ensam vrida hela världen i rätt riktning, men man kan vara en del av en positiv förändring.

Hon återkommer till ockupationen av brandstationen i början på 80-talet. 

– Att några sketna, outbildade snorungar kunde utmana hela etablissemanget och få folket med oss. Efter det insåg jag att det går att förändra, och det har påverkat hela mitt liv.