Djuren har satt sina spår i språket – inte minst hundar och katter. Fy katten, trogen som en hund, kattmusik och hundår är några ord och uttryck som berättar om vår gemensamma historia.
Nu är det kattväder, säger vi när det blir varmt och katten går ut och rullar ihop sig i solen. Annars är det hundväder man brukar tala om. ”Vi ha ett hunda väder. Rängn och blåst”, skrev C A Ehrensvärd 1797, och det är det första belägg för hundväder man känner till.
Hundväder är ingenting som hundar gillar, snarare något som hundar har fått stå ut med. De flesta hundar var arbetshundar på Ehrensvärds tid, vallhundar, vakthundar och jakthundar, som fick vara ute i alla väder.
Finna sig och foga sig
Det sägs att hundar tycker om att lyda och vill veta vem som är flockledare. Man måste våga bestämma, annars blir hunden orolig, säger hundmänniskor. De vet nog vad de talar om, även om jag hellre skulle låta hunden vara nyfiken och social när den vill.
Men under människans och hundens långa historia tillsammans har människorna bestämt och hundarna fogat sig och funnit sig i både det ena och andra. Ändå har människor ofta haft en nedlåtende attityd, och det syns i språket.
Den historiska ordboken SAOB skriver om tamhunden: ”karakteriserad ss. å ena sidan vaksam, trogen o. tillgiven, å andra sidan ss. glupsk, skamlös, lömsk, krypande, opålitlig o. osnygg”.
Man kan frysa som en hund, slita (som en) hund, vara våt som en hund eller må som en hund, och då mår man sannerligen inte bra – det uttrycket kanske inte används så mycket längre.
Från ett krig på 1500-talet rapporteras att folket ”drenchtes som hundar”, och Bellman skämdes som en hund på 1700-talet. Än i dag kan man ha några hundår, till exempel i början av vuxenlivet.
Människans bästa vän
Det har ändå funnits medkänsla med hundarna. Och vänskap. Den första kända skildringen av band mellan människa och hund finns i Odysséen. När Odysseus kommer hem efter tjugo år känner folk inte igen honom – men det gör hans gamla hund Argos.
Hunden är alltså trogen som en hund, och rent av människans bästa vän – det var Erasmus av Rotterdam som först kallade den så. Redan på stenåldern kunde människor och hundar stå varandra nära. Så tolkar i alla fall arkeologer fynd av hundgravar, där hundarna precis som döda människor har fått med sig verktyg och rödockra. Man har också sett att en del hundar har haft läkta frakturer. Någon har alltså förbundit deras brutna ben och tagit hand om dem.
Frilansande råttjägare
När katter började ty sig till människor blev de frilansande råttfångare som levde sitt eget liv ute och i ladugården, och kanske kom in då och då. Först var de sällsynta och eftertraktade, sen blev de fler, och framåt medeltiden satte folk mindre värde på dem.
Att ge katten i något är att ge det till katten, eftersom man själv inte är intresserad. Från början sa man också att man ”ger katten” det ena eller andra, eller ”ger det (åt) katten”. När man inte ens möter en katt ute, då är katten inte så märkvärdig. För att inte tala om något som katten har släpat in.
Jakten är grym, och det kanske var därför katten kom att associeras med onda krafter, eller för att katter kom och gick som de ville och var oförutsägbara. I vilket fall som helst sitter det en katt på kvasten när en ikonisk häxa ska till Blåkulla. Katten har fått vara noaord för djävulen, satan och fan och hans mormor – katten också, ta mig katten, fy katten, var katten har jag lagt den? Av någon anledning rimmar katten på matten och latten i sådana uttryck, inte på tratten.
Men hundan, då? ”Nä, nu blir jag arg!” skrek Emil i Lönneberga till sin far på Vimmerby marknad. ”När jag inte har pengar, då kan jag inte dricka sockerdricka. Och när jag har pengar, då får jag inte dricka sockerdricka. När i hundan ska jag då dricka sockerdricka?” Det var pappa Anton som tyckte det var slöseri.
Men medan katten syftar på katten är hundan en sammandragning av hundrade eller hundra, en nästan-svordom på samma sätt som tusan, sjutton och attan, som betyder arton (underförstådda djävlar).
Smyger och väsnas
Så vad gör kissekatten annars i språket? Den smyger som en katt, spinner som en katt och eftersom den också är smidig som en katt har den nio liv. Och så jagar den som sagt, helst råttor om människan får välja. Katten på råttan, råttan på repet. Och när katten är borta dansar råttorna på bordet. Kanske har katten gått för att ta en kattvask – tvätta av sig lite snabbt och behändigt.
Katter kan också föra oväsen, när de slåss, men mest när de löper. Kattmusik kallades det runt förra sekelskiftet när folk väsnades, skrek och hamrade på metallbleck ”utanför ngn misshaglig persons hus”, meddelar SAOB, och föreslår att man ska ”Se katsenjammer”.
Katzenjammer eller katsenjammer är dels riktigt illa framförd musik, dels bakfylla. Och dessutom tydligen ett norskt rockband. Där ser man.
Relationen till katterna har varit mer distanserad. Katter och människor har kommit varandra nära, men det har inte satt så många spår i ordförrådet. Å andra sidan finns det inte heller några uttryck med kattens hårda liv som tema. Folk sliter inte katt under sina kattår, och far inte illa i kattväder.
Numera kan en katt vara en snygg tjej – liknelsen är begriplig, katter är vackra. Och för tusen år sedan färdades gudinnan Freja, ”den yppersta av gudinnor” enligt Snorres Edda, i en vagn dragen av två stora, starka katter. Hur man nu fick dem att göra det. Alla katter jag känt hade glidit ur oket fortare än kvickt.
