Från kärlekskritiker till vardagsskildrare

Förra gången jag intervjuade Maud Lindström var för sexton år sedan. Det hade då gått fyra år sedan hon släppte sin debutskiva Strategivisor för kärlekskritiker och under åren som följde hade hon turnerat och gjort mängder av spelningar. När vi sågs i Göteborg, en höstdag 2009, pratade hon om att ta en paus från turnerandet och skrivandet. Men varken hon eller jag anade då att pausen skulle sträcka sig i sexton år. 

– Jag spelade jättemycket under de där åren och fyllde väl kanske inte riktigt på kreativiteten. Det var fantastiskt att kunna leva på musiken, som jag gjorde under några år, men det var också ensamt och kämpigt. Alla kompisar var lediga när jag jobbade och tvärtom. Sen drabbades jag av skrivkramp, och så fick jag barn, och så gick tiden, säger Maud Lindström när vi ses på Nordiska folkhögskolan i Kungälv där hon numera undervisar på Visskolan. Till folkhögskolan, som ligger naturskönt på ett berg med utsikt över Bohus fästning, kommer deltagare från hela Norden. I år har till exempel Visskolan, där Maud Lindström är linjeledare, deltagare från Island.   

Kulturprojektledare

En del ströspelningar har hon gjort även under senare år, men annars har hon ägnat sig mer åt att jobba bakom kulisserna än att själv stå i centrum. Efter en turné med bland andra Miss Li och Lars Winnerbäck 2008 började hon att intressera sig för musikbranschen och utbildade sig till kulturprojektledare. Efter att ha jobbat som det ett antal år gick hon en kurs på Visskolan (där hon även studerat många år tidigare) som leddes av visartisten Christina Kjellsson.

– Och då släppte det! Jag insåg att jag måste släppa taget om min egen förväntan på vad jag ska skriva om och hur det borde låta. Till stor del handlade det nog också om att jag tidigare trodde att man skulle sitta ensam hemma och vara smart i ett rum, och jag är inte det. Jag är mycket bättre när jag visar det jag har gjort för någon och har deadlines och får ett sammanhang.    

Maud Lindström säger att hon tog jobbet på visskolan delvis för att hålla igång sitt eget skrivande, men att hon också trivs väldigt bra med jobbet. 

– Jag ser mig nog egentligen mer som en coach eller ett bollplank än som en lärare. Jag kan inte allting men mitt jobb är att försöka få deltagarna att hitta det som de själv brinner för. Det som är så kul med visor är att man jobbar så mycket med det individuella uttrycket. Man kan sjunga ganska illa, men det kan ändå bli bra. Jag brukar ta Allan Edwall som exempel. Han var ju ingen skönsångare alls, men han var fantastisk på att nå en publik och att berätta. 

I och med att du undervisar i att skriva visor, blir det en ökad press nu när du själv ska släppa musik? Att du liksom måste bevisa att ”nu behärskar jag det här”?

– Jag tror att jag kanske tänker så ibland, men sen när jag spelar så är det inte alls så. Och jag är väldigt noga med att säga till kursdeltagarna: gör som jag säger, gör inte som jag gör. Jag tänker också att min undervisning och mitt eget skrivande är två skilda saker som ibland överlappar varandra ibland. Men jag är inte här som artist på skolan och jag undervisar inte när jag spelar. 

På hennes första skiva stod kritik av kärleksnormer i centrum. I tittellåten ”Strategivisa för kärlekskritiker” sjunger hon ”hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion”, ”Hyllningsvisa till lesbiskt sex” (som för övrigt fortfarande är hennes mest spelade låt på Spotify) handlar om ett bisexuellt uppvaknande och i “Vacker vid vatten” dissar hon skönhetsidealen och objektifieringen av kvinnor. Den sistnämnda tog sig för övrigt in i En ny svensk visbok som gavs ut av Svenska Akademien förra året. 

– Det var jättefint tycker jag. Jag spelade den faktiskt framför Horace Engdahl i Börshuset, på releasen.

Mörkare ton 

Samtidigt som det fanns ett radikalt budskap på många av hennes tidiga låtar så genomsyrades de också av mycket humor och dräpande formuleringar. Den nya skivan, som släpps i dagarna, är på många sätt mörkare i tonen. Flera av låtarna handlar på olika sätt om uppbrott och avsked. På kort tid dog båda hennes föräldrar samt en nära vän, något som har satt sin prägel på skivan. 

– Låten ”Du får gå”, som plattan är döpt efter, utgår från att min mamma blev sjuk. Så den handlar om en person som sitter vid en dödsbädd och försöker hjälpa en närstående över kanten helt enkelt. 

Maud Lindström berättar att hennes mamma frågade ”när det är dags, får jag gå då?” när hon låg sjuk i sängen.

– Och då svarade vi förstås: ja, det får du. Sen sjöng jag för henne när hon dog, och det är en av mina starkaste upplevelser i livet. 

Refrängen i låten går: ”Jag sjöng för dig, jag sjöng dig upp för branten / jag sjöng varenda sång som jag kom på / Jag sjöng för dig, jag sjöng dig över kanten / Jag sjöng tills ditt hjärta slutat slå / Jag sjöng för dig, släpp taget, du får gå.”

– Jag har sjungit hela livet. Jag började min första kör när jag var fyra år. Och jag tror att det var därför som sången kom till mig i den där situationen, för att det är det jag är van vid att göra. Man sjunger för ett litet barn som gråter och man sjunger när man vakar hos någon. Man kan inte göra något, man kan inte prata så mycket men man kan sjunga någonting. Även när min kompis var sjuk så var jag på hospicet och sjöng, och vi hade en väldigt fin stund genom sången.

Efter har berättat om det här ler hon snett och säger:

– Som du hör är det en väldigt positiv skiva. 

Spruckna förhållanden

En annan typ av avsked som också ryms på skivan handlar om förhållanden som tar slut. I låten ”Överens” sjunger hon om ett fullständigt odramatiskt uppbrott där två personer bestämmer sig för att gå skilda vägar  och i ”Speedway” liknar hon ett förhållande som börjat på gå en rutin med att köra speedway: ”Varv på varv i samma cirkel, ingen väg som leder ut, ingen möjlighet att stanna fast man vill.”

Vi kommer in på att visor ofta tenderar att tolkas självbiografiskt och Maud Lindström säger att hon, precis som många andra låtskrivare, hämtar inspiration från sitt eget liv, eller från personer i sin närhet, men att hon också lägger till och drar ifrån. 

Tycker du det känns jobbigt att folk kanske kommer att tolka låtarna som helt självbiografiska? 

– Nej, jag tänker att det är en av visans superkrafter: att få det att kännas som att det är sant. Ta Evert Taube, han var väl bara ett par år på sjön och sen skrev han hur många sjömansvisor som helst så att det låter som att han har levt hela sitt liv på sjön. 

Hon tillägger att en del av jobbet med att skriva låtar är att få den som lyssnar att också kunna känna igen sig och relatera till det hon sjunger om. 

– Det som framstår som min personliga upplevelse speglar sig i andras personliga upplevelser och det är då den här magin uppstår, tycker jag. Det är därför det inte är så intressant om det är min mamma som har dött, eller din, eller någon annans. För alla kan bli berörda av det. 

Intresserad av det som skaver

Trots att det skiljer tjugo år, och ett halvt liv, mellan de båda skivorna finns det också många likheter, menar Maud Lindström. 

– En sak som är gemensam för den här och förra skivan är att jag är intresserad av det som skaver och gör ont och att nå fram till något som inte känns tillfixat. Fast det var lite punkigare förut och väldigt mycket könsord. Min syster sa att om hon hade skrivit en recension av den nya skivan så hade hon skrivit ”glest mellan könsorden”, säger hon och skrattar. 

Det feministiska budskapet, som var centralt på den första skivan, finns också på den nya, även om det ligger lite mer i bakgrunden nu. Maud Lindström menar att det trots allt är väldigt mycket som hänt på de här tjugo åren, till exempel att fler kvinnor bokas till festivaler, men att det samtidigt finns ”fruktansvärt mycket kvar att göra”. 

– Jag gick i 8 mars-demon nu i våras, och det är ju samma jävla slagord. Man blir ju galen, för det är samma problem nu som då och det är fortfarande lägre löner. 

Vardagen tar plats

På den första skivan handlade flera av låtarna om att gå på krogen, som 45-åring hittar Maud Lindström mer inspiration i hemmalivet med allt vad det innebär av sjuka barn, trasiga tak och störiga grannar. 

– Jag har upptäckt att det finns väldigt mycket dramatik i vardagen och mycket maktproblematik och besvikelser och förväntningar. Det är faktiskt väldigt spännande med vardagen.

För ett antal år sedan skrev Jens Liljestrand en krönika i Expressen där han kritiserade Håkan Hellström för att han fortsätter att skriva låtar om hur det är att vara ung istället för att skriva om typ amorteringar och att hämta barnen. Hur är det för dig, känns det viktigt att skriva låtar utifrån var du befinner dig i livet?

– Ja, Håkan har ju varit expert på att vara 17 år i hur många år som helst, och gör det väldigt bra. Men det är någonting med ålder som känns väldigt ointressant egentligen. Det handlar ju mer om vad man går igenom. Ofta går man kanske igenom en fas där ens föräldrar dör när man är ungefär i min ålder, men man kan ju ha samma erfarenheter om man är 25. 

– Samtidigt, när folk runtomkring dör så är det som att allt ställs på sin spets. Man kan inte ta för givet hur mycket tid man själv har kvar. Och det är väl också något som har legat med på skivan, jag måste fan göra det här nu.

Efter skivsläppet följer en turné under oktober, den första på många år. Med sig på turnén har hon Petter Eriksson, som producerat skivan, och Johan Bengtsson.   

– Det ska bli skitkul att åka ut och spela! Det har varit en så lång process med den här skivan, så det ska bli väldigt roligt att få möta en publik.