Varmt och roligt om att bryta mot tabun med dans

Johannes är psykologistudent och praktikant på vårdbolaget Care – ett företag som bryr sig mer om att tjäna pengar än om patienternas bästa. Av en slump träffar han den utlevelsefulla konstnären Rakel och tillsammans med en brokig blandning av patienter utforskar de om dans kan vara ett sätt att göra motstånd mot det konsumtions- och diagnosfixerade samhället vi lever i.

Handlingen i Lisa Langseths nya film liknar på flera sätt hennes tidigare film Hotell. Precis som i den är det en terapigrupp som står i centrum och precis som i Hotell har den en karismatisk ledare, den här gången spelad av Alva Bratt.

Langseth tecknar med väldigt grova penseldrag i den här filmen och till att börja med är jag en smula skeptisk. Chefen för vårdbolaget, spelad av Pernilla August, är verkligen ond rakt igenom och medlemmarna i patientgruppen känns till att börja med som ganska platta karikatyrer. Här har vi den stressade mäklaren, den utåtagerande konstnären, den dumma blondinen, den inåtvända autisten och så vidare …

Men det finns så mycket värme och humor i den här filmen att mina inledande tvivel snart kommer på skam. Lisa Langseth är verkligen en mästare på att utforska normerna i samhället och vad som händer när någon bryter mot normerna och går över gränsen. Men filmen bärs också av flera lysande skådespelarinsatser. Framförallt briljerar Nils Wetterholm i rollen som den osäkre studenten Johannes. Men även Mathias Varela som mäklaren Markus och Evelyn Mok som den autistiska Emily gör väldigt bra ifrån sig.

Kanske är filmen en smula för övertydlig i sin kritik av giriga kapitalister och av vårdapparaten där patienterna matas med piller istället för att bli lyssnade på. Men den ställer samtidigt en intressant fråga – går det att förändra samhället genom att bryta mot normer och inte värja sig mot det obekväma? Kanske är det just så här revolutionen börjar: med en fuldans i en Iphone-butik. Jag hoppas det.