När Ukrainas sak är vår, då är solidariteten plötsligt en svensk nationalsport. Då poserar ministrar framför flaggor och delar ut vapenpaket som vore de moraliska medaljer. Det är inte för att Ukraina ligger nära, utan för att fienden är Ryssland. Närhetsprincipen låter vacker men den är lika vag som genomskinlig. Samma höger hade aldrig kallat det muslimtäta Berlin eller Köln för vårt närområde om bomberna fallit där och människor tvingats fly över Östersjön mot Sverige. De skulle aldrig använda logiken om närområdet i det fallet.
När kvinnor i Iran klipper av sitt hår på gatorna blir det också vår sak. Ebba Busch ropade ”kvinna liv frihet” på persiska, utan att förstå att parollen kapats från den kurdiska kvinnorörelsen. För högern är solidariteten med Irans kvinnor först och främst en uppfostringssignal till muslimer i Sverige, inte genuin feministisk omtanke. Det är ett sätt att säga: så här ska ni bete er om ni vill vara med. Det är inte ideologisk feminism, det är inrikes disciplinering förklädd till utrikes engagemang.
Jag skrev redan i Syre den 9 november 2022, i texten ”När David Eberhard fick ett Gudrun-moment”, om samma mönster. Hur högern kan hylla kvinnors kamp mot förtryck men bara när förövaren är brun. Då blir modiga kvinnor rekvisita i en moralshow. Då kan man låtsas vara feminist utan att det kostar något på hemmaplan. Exakt den logiken ser vi nu upprepad.
Redan för tio år sedan när kurderna besegrade IS stod samma höger och applåderade. Kurderna var hjältar, en exotisk rekvisita för Västs segerbilder. Som svensk kurd var det märkligt att se hyllningarna. Men sympatin varade bara tills Sverige ville in i Nato. Då gick kurderna från hjältar till terrorister på nytt och hela den unika solidaritet som då fanns försvann över en natt. Det är samma logik. Solidaritet är aldrig konsekvent, den byts ut så fort den krockar med högerns nästa politiska behov.
Men när barn i Gaza dras ur rasmassor är det plötsligt inte Sveriges sak längre. Då låter det som om solidaritet vore en smitta som riskerar att infektera svenska gator. Då går Tidöpartierna ut med att Mellanösterns konflikter inte ska importeras. Som om mänskliga rättigheter vore bananer som måste förtullas.
Ukraina. Vår sak. Iran. Vår sak. Kurdisk kamp. Vår sak tills Nato knackade på. Palestina. Inte vårt bord.
Här är det dags att tala klarspråk. Det är inte lidandet som avgör, det är vem som skjuter. När det är Moskva eller Teheran är engagemanget gratis och snyggt på bild. När det är en västallierad som Israel blir det plötsligt för känsligt, för komplicerat, för inte vår sak. Då blir solidariteten ett lotteri.
Och så kommer citaten. Ebba Busch som säger att Israel gör hela världen en tjänst. Som om bomber över bostadshus vore en städfirma på globalt uppdrag. Kristersson som mässar att Ukrainas sak är vår men får tunghäfta när frågan gäller palestinska barn. Liberalerna som gärna spelar liberala humanister, men bara när det inte stör relationen till rätt allierade. Och Jimmie Åkesson som menar att antisemitismen är importerad, som om hat vore en vara i tax-freen.
Problemet är att verkligheten inte låter sig trollas bort av debattartiklar. Internationella domstolen i Haag prövar just nu om Israels agerande i Gaza bryter mot folkmordskonventionen. Ordet folkmord ligger på bordet. Skulle det fastna blir det svårt att fortsätta med godishylla-logiken. Då räcker det inte att prata om importerade konflikter. Då är det rättens sak. Då är det historiens sak.
Och det är här jag landar. Jag är stolt över de gröna och progressiva i Sverige som stått på pallarna, hållit i megafonerna och sagt samma sak från dag ett. Folkrätten gäller alltid. Solidaritet är inte russin som man kan pilla ur en kaka. Brunhögern vill göra solidaritet till lördagsgodis. Men mänskliga rättigheter är ingen mysgrej på helgen, det är hela påsen varje dag.
Sorgemarschen för klimatet. Så hoppfullt att möta andra som också känner sorg.
Att det är totalt omöjligt att reparera en Appledator som är köpt 2019 förutom om man postar den till Kina för en totalsumma på 7 500 kronor. Allt för ett tangentbord som krånglar.
