Gustav Fridolin: Stå upp mot segregation

Hur fungerar ett lands ideologiska förflyttningar? Hur går en åsikt från att vara ett enskilt rop i opinionsöknen eller en udda utskälld hållning, till att bli mainstream?

Det kan vara viktigt att komma ihåg att politik i grunden inte är ett sätt att komma överens. Politik är ett sätt att hantera det faktum att vi inte är överens.

Vi har olika uppfattningar om hur samhället borde fungera. Dessa uppfattningar grundas i värderingar som i sin tur växt ur tankar, erfarenheter och det man ibland kallar intresse: alltså hur våra behov och begär kan mättas. Inom politiken får dessa uppfattningar mötas, och den som har starkast politiskt kapital får som den vill, tills dessa förhållanden skiftar.

På den politiska arenan finns det alltid sådant det råder relativ konsensus om, och sådant där debatten förs och skillnaderna polariseras.

Varje politisk kraft, oavsett hemvist, som vill förändra det rådande behöver söka polarisering i frågor där de tror att de kan mobilisera ett tillräckligt stort kapital för att åstadkomma en förflyttning i sin riktning. Om den lyckas, kommer det också kunna förändra konsensus.

Ett exempel ur historien. När barnboksförfattaren Gunnel Linde och journalisten Berit Hedeby lyfte debatten mot barnaga polariserade de mot de då rådande värderingarna om relationen föräldrar och barn, och relationen stat och familj. Deras, och deras fränders, arbete för att påverka politiken lyckades på ett decennium få till ett första förbud av barnaga i världen. Men fortfarande när riksdagen röstade ja till den nya lagen, tyckte många svenskar på ett moraliskt plan att det inte var fel att slå sina barn om det behövdes för uppfostran. I vart fall borde inte staten lägga sig i.

Med tiden förändrade lagen värderingarna. En ny konsensus om barns rätt växte fram, och den som hade andra åsikter stod tydligt vid sidan av denna konsensus.

Ett annat exempel är så klart högervridningen från 1990-talet. De skattesänkningar och valfrihetsreformer som då drevs fram har lett till dominerande uppfattningar om att fattigdom, arbetslöshet och bostadsbrist är individuella tillkortakommanden snarare än samhällsproblem. Den förflyttningen har gjort det svårare att åstadkomma gemensamma politiska projekt för att bygga fler bostäder, att öka tryggheten vid sjukdom eller arbetslöshet eller att höja skatten för att kunna anställa fler i välfärden.

Jag skriver detta nu, för upptakten till nästa valrörelse oroar mig.

De högljudda främlingsfientliga har det senaste årtiondet lyckats förflytta stora delar av borgerligheten och socialdemokratin, så nu anses det helt som det ska att Sverige är ett land där politiken tävlar om hur vi kan vägra hjälpa flest medmänniskor i nöd. Tron att världen går att stänga ute anses rimlig. Insikten om att världens problem inte försvinner för att vi försöker hålla våra gränser, att det i längden också är i vårt egenintresse att göra det lilla vi kan för läka jordens sår – den anses naiv.

Nu är nästa steg på väg att tas. När alla problem påståtts handla om det som finns utanför Sverige, riktas snart blickarna mot oss som redan är här.

Det syns tydligast i debatten om segregation.

Socialdemokraternas självklara konstaterande att det är bättre att stadsdelar består av bostäder med olika upplåtelseformer – att människor med olika tjock plånbok faktiskt kan vara grannar – har mötts av hårda angrepp från höger.

Det har också tidigare funnits sådana som argumenterat mot att barn ska få växa upp under jämlika förhållanden, oavsett vilka föräldrar man har. Villaägarnas riksförbund kallade Miljöpartiets vilja att bygga ihop städer så människor möts för ett sätt att ”smeta ut” arbetslöshet och brottslighet in i villaområden. Vi hyresgäster beskrevs som människor ”som inte ansträngt sig”. Almega menade att förslag om en mer rättvis fördelning av platser i populära skolor innebar att man skulle tvinga barn som genom sina föräldrars rikedom hade mer rätt till dessa skolor att stå tillbaka.

Skillnaden är att dessa resonemang för bara några år sedan ansågs befängda. Tyvärr har få röster i samhällsdebatten förklarat att det finns hundra och ett skäl till att familjer har svårt att få ekonomin att gå ihop, men att bristande ansträngning sällan är ett av dem. Men uppfattningen att barn inte ska dömas för sina föräldrars ekonomi, den har ändå varit en utgångspunkt för de flesta. Den grundas inte bara i vänsterkrav på jämlikhet, utan också i djupt liberala uppfattningar om meritokrati: att vad du gör ska påverka ditt liv mer än var du är ifrån.

Därför har alla politiker sagt att de är emot segregation. Vår skollag har en portalparagraf om att kompensera för barns uppväxtvillkor.

Men i den nya debatten om bostadspolitiken har detta ändrats. Angreppen mot S beskedliga förslag om en och annan hyresrätt också där de i dag saknas är ekon av det Villaägarna och Almega brukade ropa. Segregation försvaras. Jämlika förutsättningar anses inte längre eftersträvansvärt.

Just nu prövas därför värderingarna om vad Sverige ska vara. Om Socialdemokraterna svarar upp mot kritiken, öppet och rakryggat svarar: jo, det har ett värde att människor möts över klassgränser, att olika barn leker med varandra, att skolor inte sorterar elever efter taxeringskalendern. Då ställs svenska folket inför ett val mellan värderingar. Högern kan förlora striden. Men om S backar, säger att de inte alls menade som det lät, att de inte alls ville göra det där som sägs, eller egentligen något alls för att förändra hur det är, då vinner den yttersta högern utan strid. Och samhällets konsensus vrids ännu några decennier tillbaka.