USA har beslutat att de palestinska FN-representanterna inte ska få visum för FN-mötena i New York. Därigenom försvagas FN som forum och internationell rätt undermineras, skriver Jaime Gomez.
DEBATT. Den israelisk-palestinska konflikten är inte enbart en territoriell tvist, utan ett mänskligt trauma som pågått i över sju decennier. Under israelisk ockupation har Gaza förvandlats till ruiner: sjukhus och skolor har bombats, journalister och barn har dödats, och hunger används som ett vapen.
Till detta fogas nu ett beslut som undergräver det internationella systemets kärna: USA:s vägran att utfärda visum till palestinska representanter för FN:s möten i New York. Med hänvisning till ”nationell säkerhet” tystar Washington ett redan förtryckt folk, försvagar FN som universellt forum och befäster straffriheten. Det är en form av reviktimisering: Palestina utsätts för ockupation och folkmord, och berövas samtidigt rätten att tala inför världssamfundet.
USA hävdar att den palestinska myndigheten inte tagit tydligt avstånd från terrorism, att den främjar uppvigling i utbildningen och att den ägnar sig åt ”juridisk krigföring” genom att väcka mål vid ICJ och ICC. Men att vända sig till internationella domstolar är en fredlig och rättslig väg – inte en fientlig handling. Att kalla detta hotfullt avslöjar den verkliga avsikten: att skydda Israel från ansvarsutkrävande och garantera deras straffrihet.
Värdlandsavtalet från 1947 mellan FN och USA förbjuder värdlandet att hindra representanter från tillträde. Att åberopa amerikansk lagstiftning från 2014 som skäl bryter mot Wienkonventionen (1969), som fastslår att nationell lag inte får åberopas för att underminera internationella åtaganden. Om detta accepteras riskerar FN:s legitimitet att urholkas – värdlandet blir då grindvakt över vilka röster som får höras.
Den mänskliga dimensionen är än mer förödande. Palestina lever redan under blockad, massmord på civila och systematisk förstörelse av infrastruktur. Det som sker i Gaza är inte ett krig utan ett folkmord. Och även om det vore krig förbjuder artikel 54 i tilläggsprotokoll I (1977) uttryckligen hunger som vapen. Denna regel kränks öppet genom blockaden av mat, vatten och bränsle. När palestinska företrädare dessutom hindras från att tala i FN sluts den sista dörren: diplomatin.
Den Internationella föreningen av folkmordsforskare (IAGS) har slagit fast att Israels handlingar uppfyller kriterierna för folkmord enligt 1948 års folkmordskonvention och artikel 6 i Romstadgan. Systematiska attacker mot civila, hunger som krigsmedel, massiva tvångsförflyttningar och uttalanden om att ”utplåna Gaza” utgör tydliga indikatorer på folkmordsavsikt. Israels påstående om självförsvar kan inte rättfärdiga brott mot de mest grundläggande principerna i humanitär rätt.
Israel bryter som ockupationsmakt mot fjärde Genèvekonventionen (1949), som ålägger ockupationsmakter att skydda civilbefolkningen. USA, som i säkerhetsrådet skyddar Israel med sitt veto och nu nekar palestinska representanter tillträde till FN, blir därmed en medaktör i folkmordet.
Konsekvenserna är allvarliga: Palestina marginaliseras dubbelt – på marken och i FN. USA underminerar internationell rätt. Israel möter ökat tryck, men skyddas fortsatt av sin allierade. Och FN riskerar att förlora sin legitimitet om värdlandet kan bestämma vem som får tala. Vid denna tidpunkt i detta folkmord undrar många av oss varför behovet av att skicka fredsbevarare för att skydda den palestinska befolkningen och garantera den heligaste rättigheten för alla befolkningsgrupper i världen: rätten till liv, som föreslagits av Colombias president Gustavo Petro, inte diskuteras.
Det internationella samfundet står inför ett vägskäl. Antingen återupprättas FN-stadgans principer och folkmordet fördöms med kraft, eller så blir passiviteten liktydig med medverkan. Här finns inget mellanläge: tystnad är inte neutralitet, utan delaktighet.
