Debatten som följt efter att den svenska kulturkanonen presenterades i tisdags har varit både underhållande och förvirrande. När kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar debatterade i Aktuellt på tisdagkvällen så skrev SD-ledamoten Jessica Stegrud på X: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt”.
Meningen är ett tydligt exempel på den typ av hundvissling, eller dubbla signaler, som Donald Trump har gjort till sin paradgren och som även Sverigedemokraterna har använt flitigt. Det skulle ju nämligen gå att tolka det som att det är talande i positiv bemärkelse: ”Se, äntligen har vi nått så långt att en svenskfödd kurd och en perser kan stå och debattera en svensk kulturkanon!”
Givet SD:s historia och var det står i de här frågorna är det dock mycket mer sannolikt att det hon menade var att det är ett tecken på Sveriges förfall att vi låter personer med en annan härkomst tala om en svensk kulturkanon. Det är den signalen hon vill skicka ut till SD:s väljare och samtidigt, genom att använda det vaga begreppet ”talande”, kan hon påstå att det inte var alls så hon menade när andra anklagar henne för att vara rasist.
Det mest intressanta i den här soppan är dock kanske det som följde. Att Parisa Liljestrand blev upprörd är lätt att förstå. Men mer oväntat var att Ulf Kristersson, som hellre verkar vilja äta upp sina skor än säga någonting ont om Sverigedemokraterna, skulle stå och ifrågasätta Jessica Stegrud på en presskonferens. Som Mats Knutson konstaterade är det kanske den tydligaste öppna sprickan mellan M och SD sedan Tidöavtalet tecknades.
Samtidigt är det förstås lite sorgligt att det ska krävas att SD:s rasism riktas mot en av Moderaternas ”egna” innan M börjar kritisera SD. För det här är ju knappast första gången som en SD-ledamot har fört fram åsikten att människor med en annan bakgrund inte är riktiga svenskar. Mest känt är kanske Björn Söders uttalande 2018 då han skrev att samer och judar ”har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar”. Så sent som för två år sedan upprepade SD:s riksdagsledamot Josef Fransson att judar inte är svenskar. Samma år skrev Richard Jomshof att ”svenskarna håller på att bli en minoritet i sitt eget land”.
Att SD tycker att människor med rötter någon annanstans i världen inte är ”riktiga svenskar” kan alltså inte komma som en överraskning för någon. Ändå låtsas de andra Tidöledarna som att de är chockerade över Jessica Stegruds ordval när hon bara säger det som SD alltid har sagt – från att partiet bildades av nazister i slutet av 80-talet och framåt.
Förmodligen är det bara valtaktik som gör att den här sprickan mellan SD och de andra Tidöpartierna blir tydlig nu. Men någonstans önskar jag ändå att det finns en ärlighet i Ulf Kristerssons och Simona Mohamssons besvikelse. Kan de till slut inse att det inte går att samarbeta med ett parti som på fullt allvar menar att människor som bott här hela sitt liv inte är riktiga svenskar? Man kan ju alltid hoppas.
Doften av höst.
Massmorden i Sudan och Gaza. Det bottenlösa mörkret.
