Vad skulle du ha att säga dina banemän, när de för dig upp till stupstocken? Kanske inte: ”Kan ni hjälpa mig upp? Ner kan jag gå själv, tack.”
Det lär ha varit sir Thomas Mores replik när han 1538 skiljdes från sitt huvud, efter att ha dömts för högförräderi mot den engelske konungen Henrik VIII.
Lordkansler More var inte obekant med dödsstraffet, han hade själv låtit utmäta det mot kättare ett flertal gånger under sin tid som kungens jurist och högsta tjänsteman. Då oftast med brutalare metoder än halshuggning.
Men kanske drömde han om en bättre värld än den där han brände människor för deras tro, och själv miste huvudet för sin åsikt. En av hans skrifter mer än antyder att så var fallet.
För det är inte främst för skrönan om skämtet i trappan upp mot yxan som More gått till historien, utan för en ordlek på grekiska som förblivit en term in i våra dagar.
I en märklig bok, vars titel berättar att den ska handla om det bästa av samhällsskick, introduceras More för upptäcktsresanden Raphael Hythlodaeus som berättar för honom om en märklig ö: Utopia.
Utopia är allt det Mores England inte var. Det är en meritokrati där både kvinnor och män får studera. Studierna för både barn och vuxna växer ur människans lust att lära. Det finns gott om tid för dem, för arbetet begränsas till fyra timmar om dagen. Ingen äger mer än någon annat. Världslig jakt på framgång och rikedom utdöms som barnslig, och barnen vänjs av med sådant genom att få leka med juveler tills de tycker sig vara för gamla för krimskrams. Pottorna tillverkas av guld, medan viktigare saker görs av bruksmetall. Äktenskapet vilar på fria val, och makarna har i reglerad ordning fått se varandra nakna innan bröllopet.
Boken var helt enkelt otroligt radikal av en strikt katolsk högre ämbetsman i medeltidens England. Varje formulering dryper av längtan efter något annat än den åttonde Henriks England.
När Lenin efter ryska revolutionen lät omvandla den obelisk i Alexanderträdgården som tidigare hedrat tsarerna och deras närstående, till en hyllning av socialismens tänkare återfinns Thomas More bland de 19 omnämnda. Han skulle sannolikt vara lika obekväm inför den tributen som Proudhon och Bakunin, vars namn var inhugget litet längre ned på stenen. (Numera har Putinregimen åter gjort obelisken till en hyllning av tsarerna.)
Inget i Mores gärning tyder på att han ville förverkliga utopin just så som Hythlodaeus beskriver den för honom. Namnet Hythlodaeus kan utläsas som ”spridare av nonsens”, och utopia är dubbeltydigt: Med ett uttal blir det den lyckliga platsen, med ett annat platsen ingenstans.
Mores bok var en satir, en skrattspegel reflekterandes den värld han verkade i. Till skillnad från 1900-talets revolutionärer och extremister ville han inte dana världen till en exakt kopia av utopin. Medan senare utopister hållit fram sina feberrusiga visioner som ett mål under vilkens tyngd människor krossas, tycks den första utopin handlat om att värdera själva människan som större än det som låter sig tryckas in i kulturens och statens trånga ramar.
Sommaren växlar i alla galenskapens färger, och jag tänker på den märkliga skriften. Att det är just vad som behövs idag. Att någon håller upp en konkav spegel mot folkmordet och dess möjliggörare, mot techmiljardärerna och dess fan base, mot ministern som kulturkrigar med ChatGPT som enda källkritiska verktyg, mot rasisterna och de mähän som ger dem makt. Visst borde vi väl kunna tänka ut en värld bättre än den här?
Tack, jag kan ta mig ner själv.
Kärleken.
Sveriges vice statsminister.
